Vara Konserthus Göteborgs Symfoniker gästar Vara Konserthus

Joseph Haydn (1732-1809) Symfoni nr 103 ”Pukvirveln” Adagio. Allegro con spirito Andante più tosto allegretto Menuet Allegro con spirito Joseph Haydns näst sista symfoni nr 103 bär smeknamnet ”Pukvirveln” efter den trumvirvel med vilken den inleds (som sedan återkommer mot satsens slut). Symfonin komponerades i Wien vintern 1794-95 och är den elfte av hans Londonsymfonier skrivna för att framföras i den stad där han välkomnats som en stjärna. I London upplevde Haydn höjdpunkten på hela sin karriär och tog emot en uppskattning han aldrig tidigare skådat. Premiären av de sex sista Londonsymfonierna ägde rum på King’s Theatre 1795. De första sex hade uppnått en framgång som London inte sett sedan Händels tid. Förväntningarna var således skyhöga, men varken publik eller press lämnade konserten besviken. ”Pukvirveln” är komponerad för det som på den tiden var en stor orkester, omkring 60 musiker. Den inleds svagt och tvetydigt, som om den tvekade mellan dur och moll, vilket förebådar Beethovens och romantikens symfonier. Inte förrän allegrot drar igång landar första satsen på riktigt i tonarten Eb-dur och blommar ut i ett lätt och luftigt tema. Därefter följer en långsam andante-sats, en menuett och en final. Finalen är en av de längsta av alla finalerna i Londonsymfonierna och bygger – liksom första satsen i Beethovens femma och sista i Mozarts Jupitersymfoni – på ett motiv bestående av endast fyra toner. Carl Magnus Juliusson

Igor Stravinsky (1882-1971) Jeu de cartes Flera av Igor Stravinskys främsta verk skrev han för balett, inklusive Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. Jeu de cartes är även den en balett, komponerad för den första Stravinsky-festivalen som ägde rum på Metropolitan Opera i New York 1937. Titeln betyder ”Ett kortspel”. Stravinsky var själv en glad pokerspelare och hade burit på idén att komponera en balett baserad på spelkort i mer än ett decennium. Baletten består av tre delar som inleds av en giv i form av en storslagen fanfar. Huvudrollen spelas av en joker som känner sig oövervinnerlig på grund av sin förmåga att kunna förvandlas till vilket kort som helst. I början av varje giv blandas korten för att sedan spelas mellan deltagarna. Hela tiden avbryts spelet av jokern – men som i slutet får se sig besegrad av en royal flush i hjärter. Jeu de cartes är skriven under Stravinskys nyklassicistiska period som inleddes med Pulcinella 1920 och efter Jeu de cartes fortsätter med bland annat Symfoni i C och operan Rucklarens väg. Under kortspelets gång får vi också möta en hel del exempel på musikaliskt ”bluffande”. Stravinsky parodierar och kombinerar allt från ouvertyren till Rossinis Barberaren i Sevilla och Johann Strauss Läderlappen med små allusioner till Beethoven, Tjajkovskij, Ravel och Debussy. Carl Magnus Juliusson

MAURICE RAVEL (1875-1937) LA VALSE Wienervalsens glansdagar i slutet av 1800-talet var rena vansinnet - helt jämförbart med dagens ohämmade klubbdansande. Att virvla runt i jättelika balsalar med tusentals andra par, om och om igen, var tidens stora nöje och njutning. De unga älskade att svepas med i dessa gemensamma excesser medan motståndarsidan hävdade att det var skadligt och osedligt att snurra runt på detta sätt. Men wienervalsen gick inte att stoppa - familjen Strauss och deras efterföljare spred modet till övriga Europa, Ryssland och USA. Ravel var född tillräckligt tidigt för att känna till wienervalsens härjningar. Förmodligen inspirerade denna kännedom honom när han påbörjade orkesterstycket som var tänkt för Djagilevs ryska balett. Denne tackade dock nej. Den "koreografiska dikten" som var klar 1920 blev balett först 1929 när dansösen Ida Rubinstein satte upp den. Verkets arbetsnamn var Wien, en stad Ravel för övrigt kände väl, men fick till slut en än mer avskalad och koncentrerad titel: La valse, valsen. Ravel skrev i partituret: "I gliporna mellan virvlande moln skymtar dansande par. Molnen skingras efter hand och man kan urskilja en enorm balsal med en virvlande folksamling. Scenen blir gradvis allt klarare. Kandelabrarnas lågor flammar upp vid fortissimot. Ett kejserligt hov, omkring 1855." Liksom Straussvalserna har La valse en långsam inledning, varefter den finner sin rytm och melodi och dansar iväg i gammal god tretakt. Men där straussarna håller musiken i mjuka tyglar och försiktigt bromsar in i slutet för att släppa av sina resenärer gör Ravel tvärtom: valsen fullkomligt exploderar, sväller över alla bräddar och spränger både takt och melodi. Ravel skildrar helt enkelt wienervalsens essens - hänförelsen och den totala utlevelsen. En emotionell urladdning, eller för teoretikern: musik som kommenterar sig själv. Ironikern Ravel förnekade sig icke - vad är det för fel i att tillfredsställa olika smaker samtidigt? STEFAN NÄVERMYR

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Säsongen 2024-2025 gör Santtu-Matias Rouvali sin avslutande säsong som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker efter åtta framgångsrika år. Han fortsätter som chefdirigent för Philharmonia Orchestra och hedersdirigent för Tammerfors filharmoniska orkester hemma i Finland. 2023 turnerade han med Göteborgs Symfoniker och violinisten Arabella Steinbacher i Salzburg och Wien. Konserter i Göteborg säsongen 2023-2024 innehöll musik av Boulanger, Saariaho, Tjajkovskij och Beethoven. Santtu-Matias Rouvali ledde även Symfonikerna i Europapremiären av Julia Wolfes kördrama Fire in My Mouth, samt i utsålda konserter med Stravinskys Våroffer och Rachmaninovs 2:a pianokonsert. Sommaren 2024 fördjupade han sin starka relation med New York Philharmonic med ett framträdande på Bravo! Vail Festival med Jean-Yves Thibaudet och Augustin Hadelich. Rouvali och Philharmonia Orchestra arbetade också tillsammans i Mikkeli, Finland och återvände till Edinburgh International Festival för att framföra Verdis Requiem. Denna säsong fortsätter samarbetet med orkestrar och solister på toppnivå över hela Europa, inklusive Münchens Filharmoniker, Berliner Philharmoniker, Orchestre Philharmonique de Radio France, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestra dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia och Royal Concertgebouw Orchestra. Han arbetar även med Chicago Symphony Orchestra och Tonhalle-Orchester Zürich. Rouvali arbetar med internationella solister som Bruce Liu, Lisa Batiashvili, Seong-Jin Cho, Nicola Benedetti, Jean-Yves Thibaudet, Nemanja Radulovic, Stephen Hough, Augustin Hadelich, Nikolai Lugansky, Christian Tetzlaff, Gil Shaham, Baiba Skride och Ava Bahari. Rouvalis långa uppdrag hos Göteborgs Symfoniker avslutas 2025 med en turné till Tyskland och Tjeckien samt en festkonsert i Göteborg i maj. Han slutför också sin omfattande Sibeliusinspelning med skivbolaget Alpha Classics, vars tidigare utgåvor har blivit hyllade med utmärkelser som Gramophone Editor's Choice-priset, Choc de Classica, ett pris från tyska skivkritiker, den prestigefyllda franska Diapason d'Or 'Découverte', och Radio Classiques 'TROPHÉE'. Rouvali har också en omfattande skivutgivning med Philharmonia Records. I maj 2024 släppte han ett framstående album med Benjamin Grosvenor, Nicola Benedetti och Sheku Kanneh-Mason i Beethovens trippelkonsert (Decca).