Göteborgs Konserthus Pekka Kuusisto & Anne Sofie von Otter

Ellen Reid (f 1983) Body Cosmic Den amerikanska tonsättaren Ellen Reid ägnar sig åt opera, ljudkonst, avantgarde-pop och filmmusik. Hennes verk beställs av de största orkestrarna i USA. 2019 belönades hon med Pulitzer-priset i musik för sin opera Prism. Hon berättar själv om sin musik: “Body Cosmic är en meditation över människokroppen som skapar liv genom födseln. Den första satsen, Awe | she forms herself, rullar upp en melodi mot ett ostinato, vilket återspeglar surrealiteten i att skapa nytt liv, så självklart och ändå så häpnadsväckande. Dissonance | her light and its shadow utforskar gåtan att bringa nytt liv i en samtidigt vacker och sönderfallande värld, och rör sig mellan stora stänk av smetande bleckblås och tumultartat slagverk och ögonblick av värme och flammande skönhet. Detta verk skrevs som svar på mina egna erfarenheter av graviditet och förlossning, en tidsperiod som sammanföll med mina residens vid Concertgebouw. Att tillbringa tid i Amsterdam, arbeta i Concertgebouws anrika salar, aktiverat under 140 år av musikskapande, ger påtaglig närvaro till detta verk. Tack till de otroliga musikerna i Concertgebouw Orchestra, vars generösa konstnärliga bidrag klingade högt i mitt sinne när jag skrev detta verk.” (Ellen Reid 2024)

Mikael Karlsson (f 1975) So We Will Vanish, Orkestrering: Michael P. Atkinson, Mikael Karlsson, Text: Royce Vavrek Doggerland - Firehawk - Saint Helena Olive So We Will Vanish är en sångcykel om naturlig förgörelse i naturen, berättad av tre träd som antingen redan förgjorts eller som är på väg att förgöras. Titeln är ett citat från regissören Werner Herzog: “Life on our planet has been a constant series of cataclysmic events, and we are more suitable for extinction than a trilobite or a reptile. So we will vanish. There’s no doubt in my heart.” Herzog förutspår att vi, som träden, och som så många arter, är lämpade för utrotning. De tre träden i sångcykeln berättar för oss hur de försvann för att visa på hur naturligt det är att sluta existera. I sången Doggerland berättar ett träd på havets botten utanför England om den stora landmassa som en gång fanns där men som sjunkit ner under havet. Området heter Doggerland, och där brukade mammutar, sabeltandade tigrar och lejon strosa omkring tills vågorna sköljde över marken och dränkte ett helt ekosystem. Nu ligger skogen begravd på havsbottnen. Firehawk är en slags hök som bland annat finns i Australien. För att tvinga fram sitt byte lyfter dessa hökar brinnande kvistar från bush fires i sin näbb och flyger till buskar eller träd, släpper kvisten, och tänder därmed eld på dem. De djur och insekter som bor i träden eller buskarna tvingas fram och höken kan lätt dyka ner och fånga sitt byte. Trädet i den här sången ser hökarna komma med eld i gapen och inser vad som är på väg att hända. Saint Helena Olive är ett slags olivträd som runt 1994 försvann från den vilda naturen på ön Saint Helena (den växte bara där) vilket innebar att endast en enda stickling i en trädgård återstod. 2003 dog även detta träd efter att ha drabbats av en svampinfektion. Trots många försök att rädda henne lyckades man inte förhindra hennes utrotning. Sången slutar med ett mantra på hennes namn. Sångerna är tillägnade till Anne Sofie von Otter och Svenska Kammarorkestern. Mikael Karlsson

Carl Nielsen (1865-1931) Symfoni nr 4, "Det Uudslukkelige” Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. Den fjärde symfonin (1916) är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. /.../ Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." Stefan Nävermyr

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Violinisten Pekka Kuusisto är känd för sin konstnärliga frihet och nyskapande inställning till repertoar. Han är konstnärlig ledare för Den Norske Kammarorkester samt sedan 2023 förste gästdirigent och konstnärlig partner hos Helsingfors Filharmoniker. Han är också partner hos Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. Hösten 2025 tillträder han som förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker. Han är även utsedd till chefdirigent för Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra från och med 2028. Under säsongen 2024-2025 framträdde Kuusisto med Helsingfors filharmoniska orkester och Göteborgs Symfoniker både som solist och dirigent, och dirigerade även Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Svenska Kammarorkestern, Danska Radions Symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Han dirigerade även Sveriges Radios symfoniorkester, Lahti Sinfonia och Österbottens symfoniorkester samt framträdde som solist med Detroits symfoniorkester, NSO Dublin, Bryssels filharmoniska orkester, Orchestre National de Lyon, NDR Elbphilharmonie Orchestra, Los Angeles Philharmonic och Bostons symfoniorkester. Kuusisto fortsätter sitt samarbete med Gabriel Kahane i duon Council efter framgångsrika turnéer i USA och Australien. Kuusisto är en entusiastisk förespråkare för samtida musik och interagerar med partners från hela det konstnärliga spektrumet. Hans projekt inkluderar samarbeten med Hauschka och Kosminen, neurologen Erik Scherder, elektropionjären Brian Crabtree, jazztrumpetaren Arve Henriksen, jonglören Jay Gilligan, dragspelaren Dermot Dunne och folkartisten Sam Amidon. 2024 medverkade han på Bryce Dessners album SOLOS och på Anna Clynes och The Knights album Shorthand. 2023 gav han ut ett album på BIS som dirigent för Helsingfors filharmoniska orkester med den första inspelningen av Jaakko Kuusistos symfoni, op 39, och ett annat för Alba som violinist med Malin Broman och Österbottens kammarorkester som framför verk av Tarrodi, Byström, Larsson och Zinovjev. Bland tonsättare som skrivit violinkonserter för Kuusisto finns Nico Muhly, Sebastian Fagerlund och Bryce Dessner. Pekka Kuusisto haViolinisten Pekka Kuusisto är känd för sin konstnärliga frihet och nyskapande inställning till repertoar. Han är konstnärlig ledare för Den Norske Kammarorkester samt sedan 2023 förste gästdirigent och konstnärlig partner hos Helsingfors Filharmoniker. Han är också partner hos Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. Hösten 2025 tillträder han som förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker. Han är även utsedd till chefdirigent för Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra från och med 2028. Under säsongen 2024-2025 framträdde Kuusisto med Helsingfors filharmoniska orkester och Göteborgs Symfoniker både som solist och dirigent, och dirigerade även Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Svenska Kammarorkestern, Danska Radions Symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Han dirigerade även Sveriges Radios symfoniorkester, Lahti Sinfonia och Österbottens symfoniorkester samt framträdde som solist med Detroits symfoniorkester, NSO Dublin, Bryssels filharmoniska orkester, Orchestre National de Lyon, NDR Elbphilharmonie Orchestra, Los Angeles Philharmonic och Bostons symfoniorkester. Kuusisto fortsätter sitt samarbete med Gabriel Kahane i duon Council efter framgångsrika turnéer i USA och Australien. Kuusisto är en entusiastisk förespråkare för samtida musik och interagerar med partners från hela det konstnärliga spektrumet. Hans projekt inkluderar samarbeten med Hauschka och Kosminen, neurologen Erik Scherder, elektropionjären Brian Crabtree, jazztrumpetaren Arve Henriksen, jonglören Jay Gilligan, dragspelaren Dermot Dunne och folkartisten Sam Amidon. 2024 medverkade han på Bryce Dessners album SOLOS och på Anna Clynes och The Knights album Shorthand. 2023 gav han ut ett album på BIS som dirigent för Helsingfors filharmoniska orkester med den första inspelningen av Jaakko Kuusistos symfoni, op 39, och ett annat för Alba som violinist med Malin Broman och Österbottens kammarorkester som framför verk av Tarrodi, Byström, Larsson och Zinovjev. Bland tonsättare som skrivit violinkonserter för Kuusisto finns Nico Muhly, Sebastian Fagerlund och Bryce Dessner. Pekka Kuusisto spelar på en Antonio Stradivarius från 1695 på generöst utlån från Anders Sveaas almennyttige fond.

En ständigt föränderlig repertoar har spelat en nyckelroll i att upprätthålla mezzosopranen Anne Sofie von Otters internationella profil; från den tidiga rollen som Octavian (Rosenkavaljeren) till hennes hyllade Leonora i världspremiären av Thomas Adès Den utrotande ängeln på Salzburger Festspiele och Kungliga Operan. De senaste årens höjdpunkter inkluderar Karmelitsystrarna på Théâtre des Champs-Élysées, Figaros Bröllop på Bayerische Staatsoper, Orfeus i underjorden på Salzburger Festspiele och Oidipus på Opéra National de Paris. Hon har också gjort rolldebuter som grevinnan i Spader Dam och Adelaide i Arabella. Anne Sofie von Otters mångsidighet har lett till att hon har arbetat med legendariska artister som Carlos Kleiber, Claudio Abbado, Elvis Costello, Brad Mehldau och Rufus Wainwright. Hon har inspirerat flera samtida tonsättare, i synnerhet Mikael Karlsson. 2023 spelade hon Gaby i världspremiären hans opera Melancholia på Kungliga Operan och rollen som Justine i Fanny och Alexander, som hade världspremiär på La Monnaie. Säsongen 2025-2026 ägnar hon sig bland annat åt konsertturnéer i Nordamerika med sin mångårige samarbetspartner Kristian Bezuidenhout i Schuberts Schwanengesang, samt till Japan och Hongkong med ett trioprogram. Hon sjunger också baronessan i Barbers Vanessa med Boston Symphony Orchestra.