Göteborgs Konserthus Orgelfavoriter med Johannes Skoog

Sergej Prokofjev (1891-1953) Toccata d-moll Op 11, transkribering J. Guillou Toccata-genren har genomgått stora förändringar sedan Bachs tid. Ursprungligen betecknade den verk av recitativ eller improvisatorisk karaktär, men sedan 1800-talet har betoningen legat på en kontinuerlig pulserande rytm. I Prokofjevs mästerverk från 1912 växer denna rytm till en hamrande motorisk drivkraft som utvecklar teman eller motiv. Det som verkar fascinerande och fängslande för oss idag kom som en chock för den tidens kritiker. Men det fanns också förespråkare som Prokofjevs vän Nikolaj Mjaskovskij, som skrev om toccatan: "Den är en djävulskt smart sak; edgy, energisk och full av personlighet". Den här versionen för orgel gjordes av den franske organisten och tonsättaren Jean Guillou. Henle förlag

Maurice Ravel (1875-1937) ur Gaspard de la Nuit, transkribering R. Kennedy - Ondine - Scarbo Den frestande vattenanden Ondine (Undine) med sin melodiska lockelse och kalla förförelse har Ravel fångat med kristallklar skärpa, liksom det skummande vattnet ”som stänkte vitt på min blå fönsterruta”. Enligt Ravel får stycket inte fick spelas för långsamt, utan sjungande, uttrycksfullt och tyngdlöst. Stycket kommer från ett pianoverk med titlar från dikter av Louis Bertrand. De har alla dragning åt det gotiska, morbida, drömlika och skräckromantiska hållet. Bertrand gav sken av att dikterna skrivits av djävulen själv. Hit hör också Scarbo, som skildrar en dvärg från helvetet som uppträder i ens mardrömmar.

Claude Debussy (1862-1918) Förspel till en fauns eftermiddag, transkr. J-B. Robin Debussys orkesterstycke från 1894 inspirerades av dikten En fauns eftermiddag av Stéphane Mallarmé, symbolist med oöverträffad känsla för språkliga nyanser och klanger (han såg själv sin poesi som musik). Att stycket fick titeln "förspel" beror på att Debussy, enligt vissa källor, planerade en tresatsig svit med förspel, mellanspel och parafrasfinal, men endast fullbordade förspelet. I orkesterarrangemanget finns gott om vackra klanger som imiterar österländska instrument. Här får vi en version för orgel

Michael Nyman (f 1944) Fourths, mostly Uteslutande kvartsintervall - från högerhandens upprepade, uthållna ackord och pedalstämmans melodiska form i början, till mittpartiet med dess parallella kvarter för höger och parallella kvinter för vänster (inverterade!) och senare kvarter staplade ovanpå varandra. Beställd av Symphony Hall Birmingham och skriven för Thomas Trotter, till vilken jag är oerhört tacksam för hans förslag gällande praktiska aspekter gällande hand och fot och hans ensidiga beslut gällande registrering. Michael Nyman 2001

Maurice Duruflé (1902-1986) Svit för orgel Op 5 Prélude Sicilienne Toccata Maurice Duruflé studerade för alla de berömda tonsättande organister som var verksamma i de stora Pariskyrkorna. I Duruflés musik smälts impulser från dessa sinsemellan mycket olika förebilder till ett tonspråk karakteriserat av formklarhet och en kyrkotonalt färgad, måttfullt modern harmonik. Duruflé blev 1930 organist i Pariskyrkan St. Etienne-du-Mont, där han blev kvar livet ut. Som tonsättare var Duruflé självkritisk och sparsmakad, men hans relativt fåtaliga verk är av mycket hög kvalitet och ställer också höga krav på spelteknik och klangmedvetenhet. De förutsätter en rikt utrustad stor orgel i fransk symfonisk stil. Svit för orgel är hans störst upplagda orgelverk. Det komponerades 1933 och tillägnades tonsättarens kompositionslärare Paul Dukas. Preludiet börjar mörkt och dystert, i lågt register. Vi hör redan i början styckets två huvudmotiv, basens "dropptoner" och en stilla melodi i femtakt i överstämman. En rörelse sätts igång, och musiken drivs obevekligt vidare mot en klimax för att sedan sjunka tillbaka. I ett fritt avsnitt inträder en expressiv solomelodi, innan stycket avslutas i resignation. I Sicilienne utnyttar han några av den fransk-symfoniska orgelns karakteristiska solostämmor: vi hör solon för oboe, klarinett och den "mänskliga rösten", Voix humaine, kontrasterade mot ackord med den eteriskt svävande "himmelska rösten", Voix céleste. I den avslutande Toccatan sätter Duruflé sin personliga prägel på den traditionella franska så kallade perpetuum mobile-toccatan med snabba diskantrörelser, ofta kontrasterade mot ett lugnare tema i ett lägre register. Sverker Jullander, uttdrag

Johannes Skoog är sedan våren 2025 Kunglig hovorganist i Stockholm. 2024 vann han första pris och Bachpriset vid den prestigefyllda internationella orgeltävlingen i Kanada. Johannes Skoog har framfört solokonserter på platser som konserthuset Bozar i Bryssel, Notre-Dame-katedralen i Paris och Stockholms stadshus. Han har examina från Kungliga musikhögskolan i Stockholm, Conservatoire National Supérieur de Musique et Danse de Paris i Frankrike och musikhögskolan i Stuttgart. Bland hans lärare finns Olivier Latry, Nathan Laube, Louis Robilliard, Michel Bouvard, Thierry Escaich och Mathias Kjellgren. Han var under fem år biträdande organist vid Västerås domkyrka och undervisar för närvarande i orgelspel vid Lilla Akademien i Stockholm.