Göteborgs Konserthus Kungliga Filharmonikerna och Nina Stemme

Andrea Tarrodi (f 1981) Liguria Vid Liguriska havet på Italiens nordvästra kust ligger fem små fiskestäder som klamrar sig fast längs de branta klipporna. Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monterosso heter de och mellan dem kan man vandra till fots i bergen. I augusti 2011 besökte jag den här platsen och så fort vi anlände dit så visste jag att jag ville göra musik om den. Resultatet blev ett verk som kan beskrivas som en "vandring" mellan de olika små städerna: Riomaggiore med sina höga vågor; Manarola med sitt klocktorn; Monterosso med stranden där badgästerna stressade sig fram för att få en plats och fällde ut sina färgglada parasoll, något som liknade en scen i en Fellinifilm; och så Vernazza med sitt utkikstorn och sina klippor; och sist Corniglia, där natten var full av stjärnor. Andrea Tarrodi 2012

Gustav Mahler (1860-1911) Kindertotenlieder Nun will die Sonn' so hell aufgeh'n Nun seh' ich wohl, warum so dunkle Flamen Wenn dein Mütterlein Oft denk' ich, sie sind nur ausgegangen! In diesem Wetter I partituret till sina fem Kindertotenlieder framhöll Wagner att de var tänkta som “ett enda och oupplösligt helt”. Såvitt man vet utformades de redan från början för orkester och framförs heller nästan aldrig med piano. Texterna hämtades från Friedrich Rückert, en av den tidiga romantikens mest omtyckta poeter. Denne hade efter förlust av två barn i scharlakansfeber som ett sorgearbete diktat sin samling. Mahler började tonsätta några av dem strax före sitt giftermål. Tre år senare hade han själv fått döttrar, och hustrun Alma förfasade sig över att han kunde ägna sig åt detta laddade ämne. Efter ytterligare tre år avled den äldre flickan och det talades om att Mahler måste haft någon föraning. Men att han greps så starkt av Rückerts ord kan har att göra med att han förlorat sin egen bror Ernst vid 13 års ålder. De fem sångerna blev Mahlers sista och följdes några år senare av den stora symfoniska vokalcykeln Das Lied von der Erde där han efter besked om ett obotligt hjärtfel sa farväl till världen och livet. Sven Kruckenberg

Peter Tjajkovskij (1840-1893) Symfoni nr 5 e-moll Op 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Allegro moderato Andante maestoso. Allegro vivace Peter Tjajkovskij hade under lång tid varit ekonomiskt oberoende när han under sommaren 1888 gav sig på sin femte symfoni. En förmögen änka, Nadezjda von Meck, hade så till den grad fängslats av hans kompositioner att hon gett honom ett generöst tilltaget årligt underhåll, vilket befriade honom från privatelever och andra inkomstbringande men tidskrävande sysselsättningar. Han kunde nu komponera på heltid, och han nådde också snabbt mästerskap. Den femte symfonin är ett bevis på detta. Det hade gått tio år sedan den fjärde symfonin och i mellantiden hade han hunnit skriva fem operor, däribland den kända Eugene Onegin, dessutom stråkserenaden, Capriccio Italien, andra pianokonserten, 1812-uvertyren och mycket annat; det vill säga åtskilliga av hans mest kända verk. Han hade också hunnit genomföra sin första europeiska turné som dirigent, men också ingå i det katastrofala äktenskapet med Antonia Miliukova, försökt ta livet av sig i det iskalla vattnet i Moskvafloden och flytt till Schweiz. Efter fyra månaders arbete med symfonin skrev han till madam Meck att han nästan var färdig med sin 'ödessymfoni'. På efterlämnade manuskript liknar han sitt verk med en fullständig resignation inför ödet - och detta hänger säkerligen ihop med de känslomässiga problemen kring hans homosexualitet. Till skillnad från fjärde symfonins brutala karaktär kommer ödesmotivet i den femte smygande i klarinetternas låga register. Omedelbart grips man av enkelheten och harmonin genom känsligt inplacerade blåsarsolon. Andra satsen låter två känsloladdade motiv växla med varandra. Det ena presenteras av hornet och det andra av oboen. Men också här byter ödesmotivet in. Tredje satsen bidrar med kontrast i form av en välpolerad elegant vals, den dansform som så många gånger lockat fram mästerverk ur Tjajkovskijs penna. Det börjar som om det vore en balettscen och först så småningom får musiken symfonisk karaktär. De mörka tankarna flyr inte undan ens i balens virvlar. I finalen genomgår ödestemat en förvandling. Tempot blir mer marschliknande och skiftar i dur - det blir efter hand till och med grandiost. Från att ha varit alltför inåtvänt har det nu blivit nästan aggressivt utåtriktat, och detta berättar en hel del om den plågade upphovsmannens inre känsloliv. STIG JACOBSSON

Kungliga Filharmonikerna grundades 1902 och Konserthuset i Stockholm har varit orkesterns hem sedan 1926. Chefdirigent är sedan 2023 den prisbelönte amerikanen Ryan Bancroft. Bland gästdirigenterna finns storheter som Riccardo Muti, Andris Nelsons, Herbert Blomstedt, Nathalie Stutzmann, Gianandrea Noseda och hedersdirigenterna Sakari Oramo och Alan Gilbert. Sakari Oramo var orkesterns chefdirigent åren 2008–2021. Tillsammans uppmärksammades man genom åren stort för såväl inspelningar som internationella turnéer. Den tyska dagstidningen Die Welt beskrev Kungliga Filharmonikerna som ”en av världens bästa orkestrar”. Kungliga Filharmonikerna har fått stor uppmärksamhet för sina inspelningar. Bland dessa kan nämnas Carl Nielsens samtliga sex symfonier på tre cd (BIS), som hyllades av kritiker världen över och cd:n med symfonierna nr 1 och 3 belönades med BBC Music Magazine Award för bästa klassiska orkesterproduktion. Två cd med inspelningar av Anders Hillborgs musik har båda belönats med Grammis, och man har även givit ut en cd med den amerikanska stjärnsopranen Renée Fleming. Inspelningen av Nielsens och Sibelius violinkonserter tillsammans med Johan Dalene belönades 2023 med en Grammis.

Ryan Bancroft är Kungliga Filharmonikernas chefdirigent sedan 2023. Han växte upp i Los Angeles och blev först internationellt uppmärksammad 2018 när han vann den prestigefulla Malko-tävlingen för unga dirigenter. Under 2024-2025, hans andra säsong med Kungliga Filharmonikerna, visar han på fortsatt starkt engagemang också för svensk musik – med bland annat Wilhelm Stenhammars Serenad och två svenska uruppföranden. Den gångna säsongen uruppförde han bland annat en symfoni av Daniel Börtz, och stod för Europapremiären av Anders Hillborgs The MAX Concerto. Bland repertoarverken han dirigerade kan även nämnas en unisont hyllad tolkning av Mahlers femte symfoni hösten 2023 och kommande säsong tar han sig an bland annat den väldiga tredje symfonin av Mahler. Under våren 2025 gör Ryan Bancroft och Kungliga Filharmonikerna sin allra första gemensamma Europaturné och framträder i Göteborg, München, Köln, Hamburg, Dortmund, Luxemburg och Wien. Bancroft har på senare tid gjort debuter med en rad ledande europeiska och amerikanska orkestrar, bland dem Philharmonia, Los Angeles Philharmonic, London Philharmonic, BBC Symphony, Danska Radions Symfoniorkester, Rotterdams filharmoniker, Rai-orkestern i Turin, City of Birmingham Symphony och San Francisco Symphony. Bancroft har dirigerat alla stora svenska orkestrar, däribland Sveriges Radios Symfoniorkester, Malmö Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Han har ett brinnande intresse för samtida musik och har bland annat arbetat med framstående Nieuw Ensemble i Amsterdam och franska Ensemble Intercontemporain, han har assisterat Pierre Boulez vid ett framförande av dennes Sur Incises i Los Angeles, och han har uruppfört verk av Sofia Gubajdulina, John Cage, James Tenney och Anne LeBaron. Han har också arbetat tätt ihop med improvisationsmusiker som Wadada Leo Smith och Charlie Haden. Ryan Bancroft studerade trumpet vid California Institute of the Arts och tog sin examen i dirigering vid Royal Conservatoire i Skottland samt vid prestigefulla Nationale Master Orkestdirectie i Nederländerna.

Sopranen Nina Stemme sjunger sedan länge huvudroller i operor av Wagner, Strauss, Puccini och Verdi i de största operahusen, som Wiener Staatsoper, Covent Garden, La Scala, Metropolitan och Bayreuth. På hennes repertoar står bland annat Isolde i Tristan och Isolde, Senta i Den flygande holländaren, Marskalkinnan i Rosenkavaljeren, Sieglinde i Valkyrian, Margareta i Faust samt Jenufa och Salome. Uppsättningen av Tristan och Isolde i London, i regi av Christoph Loy, renderade två Lawrence Olivier-statyetter, både för bästa produktion och för bästa rollprestation. Till senare tids framgångar hör Brünnhilde i Valkyrian på La Scala, Fidelio med Claudio Abbado på Luzernfestivalen (mot Jonas Kaufmann i en högt prisad skivinspelning), Leonora i Fidelio på Covent Garden, Elisabeth i Tannhäuser i Paris och inte minst Brünnhilde i San Francisco. På skiva kan hon höras i Wagners Tristan och Isolde (mot Placido Domingo, EMI), Wesendonck-sånger (BIS) och Den flygande holländaren (Chandos) samt Beethovens Fidelio (Decca) och Richard Strauss Vier letzte Lieder (EMI). På DVD: Rosenkavaljeren, Aida, Jenufa och Tristan och Isolde. Nina Stemme, som utnämnts till "årets bästa sångerska" av den tyska tidsskriften Operwelt, är hovsångerska sedan 2006 och fick Litteris et Artibus 2008. Hon har tilldelats både hederspriset bland regeringens exportpris samt Birgit Nilsson-priset (2018). 2022 hann Stemme med både Siegfried och Valkyrian på Wiener Staatsoper samt paradrollen Elektra i Strauss opera på The Metropolitan Opera i New York. ”Ibland tvingades hon rusta sig för rollens mest bestraffande utbrott. Ändå levererade hon dem som med en drakes andetag”, skrev New York Times om Stemmes framförande. Hösten 2024 spelar hon bland annat i Jenufa på Kungliga Operan samt Amman i Die Frau ohne Schatten på Metropolitan, innan hon ansluter till Kungliga Filharmonikernas Europaturné under våren.