Göteborgs Konserthus Hannigans söndag

Richard Strauss (1864-1949) Sextett ur Capriccio Richard Strauss skrev sin sista opera 1940-41 mitt under brinnande krig. Capriccio är en opera om opera, ett konversationsstycke, som saknar både Salomes dramatik och Rosenkavaljerens vidunderliga arior. Detta kan ha bidragit till att den inte blivit lika populär som många andra av Strauss verk i genren. Librettot skrevs av vännen Clemens Krauss men idén kom ursprungligen från författaren Stefan Zweig. Kanske ville han skriva en opera med ett innehåll som trotsade barbariet som pågick runt omkring. Om civiliserade personer kunde konversera, varför inte också länder? Och nog bör det ha varit provocerande för makthavarna att man i operan diskuterar kvaliteten i Couperins och Rameaus musik, tonsättare vars musik knappast längre framfördes på Tredje rikets konsertscener. H Handlingen utspelar sig kring 1775 på ett slott i trakten av Paris. Ett sällskap har samlats för att fira grevinnan Madeleines födelsedag. Som nybliven änka uppvaktas hon av tonsättaren Flamand och poeten Olivier Hon är kluven inför vilken av dem hon ska välja. De två får förkroppsliga frågan om vilken konstart som står främst, musiken eller litteraturen, en fråga som också kan sägas utgöra operans tema. Den kommer inte att få något svar. Hur skulle en operatonsättare kunna göra på annat sätt, än att lämna frågan obesvarad? Sextetten, som fungerar som uvertyr, är i operan komponerad av Flamand som en kärleksgåva till grevinnan. Verkets stil är dock varken rokoko eller modernism. Här finns i stället mycket av den stämning som kännetecknar Strauss egen senromantiska stil före sekelskiftet. Med stämmornas kontrapunktik och många dialoger är det ett genuint kammarmusikverk i sin egen rätt. Den 1-satsiga sextetten har en tydlig tredelad form, som i stort liknar sonatformen. En kort exposition med ett mycket pregnant sidotema följs av ett mycket långt mittparti med genomföringskaraktär. I den avslutande delen återkommer huvudgrupp och sidogrupp, båda i tonikan. I huvudgruppen finns inget pregnant tema men väl ett antal kortare fraser/motiv som sticker ut. Kammarmusikförbundet; Yngve Bernhardsson

Paul Hindemith (1895-1963) Des Todes Tod Gesicht von Tod und Elend Gottes Tod Des Todes Tod Genom sitt livslånga arbete med litteratur hämtade Hindemith musikalisk inspiration från en mängd olika poeter och poesiskolor: från de stora expressionisterna som Trakl och Kokoschka såväl som från klassiker, från modernismens pionjärer som Whitman såväl som från samtida konstnärer. En av hans besvärligare litterära relationer var samarbetet med den unge Eduard Reinacher, som han träffade 1921 före premiären av hans tre tidiga enaktsoperor i Stuttgart. Medan Reinacher hoppades på ett samarbete fann Hindemith till en början ingen musikalisk ingång till dikterna: ”Om jag ska förvandla en dikt till en sång måste den ha lösa passager som så att säga är utelämnade av poeten, lämnade fria för kompositören, på ett sådant sätt att musiken behövs här. Men du jobbar på ditt eget sätt som musiker; det finns inget utrymme för mig att bidra med mitt eget..." I denna tonsättning av tre dikter från Reinachers dödsdanscykel, som Hindemith gjorde i början av januari 1922, skapade han "lösa passager" själv, genom att ge stort utrymme åt två violor och två cellos mellan sångröstens deklamationer. Det är inte minst av detta - växlingen mellan instrumentens post-wagneriska, rika känslomässiga aura, som påminner om Schönbergs Verklärte Nacht, och en sångröst som förs i ett slags klagoton, som vid psalmsång på 1600-talet - som cykeln hämtar sin fascination från.

CAROLINE SHAW (f 1982) ENTR'ACTE Caroline Shaw var den yngste tonsättaren någonsin som tilldelats Pulitzerpriset för musik när hon 30 år gammal fick priset för körsången Partita. Hon är också utbildad violinist, kammarmusiker och sångerska, mestadels i gruppen Roomful of Teeth. Därefter har hon fått beställningar från Carnegie Hall, Guggenheim-museet, St Pauls Kammarorkester och vår egen mezzosopran Anne Sofie von Otter. The Attacca Quartet vann 2020 en Grammy för bästa kammarmusikalbum för sin inspelning av Shaws musik, däribland stycket Entr’acte. Shaw skrev sin kammarorkesterkomposition Entr'acte 2011 efter att ha hört ett framförande av Joseph Haydns stråkkvartett op 77:2 som rörde henne på djupet, inte minst den själfulla växlingen till Dess-dur i menuettens triodel. Hon lät därför sitt eget verk följa samma struktur som en klassisk menuett i tre avsnitt som visar upp helt olika sidor. "Som att plötsligt se den andra sidan av Alices glasögon" i underlandet. Som en sorts absurd, finstämd, technicolor-förvandling. Här och var får man känsliga ögonblick av musik från den klassiska eran och barocken, som just upptäckt att de befinner sig i fel århundrade. STIG JACOBSSON

Arnold Schönberg (1874-1951) Stråkkvartett nr 2 fiss-moll Op 10 Mässig Sehr rasch Litanei: Langsam Entrückung: Sehr langsam Denna kvartett är intressant på flera sätt. Dels har de två sista satserna kompletterats med en sopranstämma, dels är de tre första satserna tonala medan den sista helt saknar tonal förankring. Den kan därför sägas sammanfatta 1900-talets övergång från tonal till icketonal musik i ett enda verk. Men de tre sista satserna är också skrivna under en krisartad tid för tonsättaren. Äktenskapet hade börjat krackelera och Schönbergs hustru Mathilde Zemlinsky försvinner under sommaren 1908 från man och två små barn. Det är inte svårt att tänka sig att texten till sopranstämman i sats 3, som är en bön om befrielse från kärlek och åtrå, är en spegling av Schönbergs egna känslor vid denna tid och kvartetten har dedikationen Meiner Frau (Till min hustru). Första satsen, Mässig, är skriven i konventionell sonatform. Efter ett antal genomlyssningar börjar man känna igen de olika teman som används och kombineras på ett mästerligt sätt. Genomföringen inleds i piano med tema 1, spelat ponticello, vilket skapar en glasig klang. Den andra satsen är ett snabbt scherzo, Sehr rasch. Till första violinens scherzotema nr 3 spelar violin 2 den wienska slagdängan “O, du lieber Augustin, alles ist hin!” (Ack, du käre Augustin, allt är förlorat). Detta inslag har tolkats som ett avsked till den tonala musiken, men kan naturligtvis även vara en passande självironisk kommentar till det ödelagda äktenskapet. För första gången i musikhistorien kompletteras stråkkvartettens närmast okränkbara sammansättning med en sopranstämma. Bara detta var tillräckligt för att göra fundamentalistiska musiktroende upprörda. Satsen har beteckningen Litanei, vilket också är namnet på den dikt av Stefan George, som sopranstämman tolkar. Sista satsen har sonatform och den musikaliska strukturen är mera parallellt bunden till diktens. Först hörs en långsam instrumentell inledning. Schönberg har själv beskrivit denna som en resa från jorden till en annan planet. Han har i den försökt återge befrielsen från gravitationen och hur passerandet genom molnen i allt tunnare luft utplånar alla jordelivets sorger ur minnet. Huvudtemat, som sedan följer och presenteras i sopranstämman, har texten: Jag andas luft från andra planeter. Kammarförbundet, Yngve Bernhardsson (utdrag)

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hon är även Première Artiste Invitée vid Orchestre Philharmonique de Radio France, Associate Artist hos London Symphony Orchestra samt utsedd till förste gästdirigent vid Lausanne Chamber Orchestra med start 2024-2025. Barbara Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Barbara Hannigan har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört över 90 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto Symphony Orchestra, och ett nytt projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingens liv och musik. Säsongen 2023-2024 inkluderar världspremiärer av John Zorn, Salvatore Sciarrino och Jan Sandström. Säsongen 2022-2023 gjorde Barbara Hannigan dirigentdebut med Royal Concertgebouw Orchestra, Montreal Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Hon har nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, LSO, Santa Cecilia, Danska Radions symfoniorkester och Münchenfilharmonin. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Fem kritikerrosade inspelningar följde, inklusive Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey, och 2023 kom Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet med verk av Schönberg, Hindemith, Berg och Chausson. Våren 2024 släpper hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou. 2022 utsågs hon till Artist of the Year av tidskriften Gramophone. Hon utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Barbara Hannigan är bosatt i Finistère, på Frankrikes nordvästra kust, tvärs över Atlanten där hon växte upp i Waverley, Kanada.

"Justyna Jara spelade satsens anspråksfulla solo med största precision och beskedlig lätthet. Tillsammans med övriga musiker trollade hon fram en vinter som fick enskilda flingor att klinga i detalj för att i nästa ögonblick bli till en virvlande storm." (Bachtrack, Vivaldis Vintern) Polskfödda Justyna Jara började spela violin när hon var sju år. Efter att ha vunnit pris vid en tävling för unga violinister i Gdansk fortsatte hon på en skola för särskilda begåvningar i Warszawa. Där studerade hon för Miroslaw Lawrynowicz och under studietiden erhöll hon pris i flera violintävlingar, bland dem förstapriset vid Wieniawski- och Serwaczynski-tävlingen för unga violinister i Lublin. Efter hennes lärares tragiska död 2005 fortsatte Justyna Jara sina studier för Andrzej Gebski och under hans studieledning spelade hon in Wieniawskis etydcapricer op 10 och 18 för skivbolaget Acte Préalable som en hyllning till Miroslaw Lawrynowicz. Hon studerade därefter ett år vid Chopin-universitetet i Warszawa och sedan vid Juilliard i New York. När hon tagit sin masterexamen flyttade hon till London och arbetade med orkestrar som London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, ofta som assisterande konsertmästare. 2014 utsågs hon till andre konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.

Sedan 1998 är Claes Gunnarsson solocellist i Göteborgs Symfoniker. Han har framträtt som solist med de främsta svenska orkestrarna och inbjuds regelbundet till ledande internationella festivaler som La Folle Journée i Nantes, Music@Menlo i Kalifornien, Mecklenburg-Vorpommern-festivalen och Yuri Temirkanovs vinterfestival i St Petersburg. Claes Gunnarsson har framträtt som solist i Europa, Asien och Nordamerika. I början av sin karriär utsågs han till Artist in Residence hos SR P2 och några år senare gjorde han Londondebut i Brahms dubbelkonsert i Queen Elizabeth Hall tillsammans med violinisten Sara Trobäck, konsertmästare för Göteborgs Symfoniker. De utgör tillsammans med pianisten Per Lundberg Trio Poseidon som turnerar internationellt och har gjort flera skivinspelningar. Som kammarmusiker har Claes Gunnarsson bland annat spelat med violinisterna Leonidas Kavakos och Nikolaj Znaider, pianisten Enrico Pace, trombonisten Christian Lindberg, sopranen Barbara Hendricks och cellisten Lynn Harrell. Claes Gunnarsson har framträtt som solist med Göteborgs Symfoniker flera gånger, bland annat i Dvoráks cellokonsert, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med sina kolleger i Trio Poseidon och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert med Sara Trobäck och Christian Zacharias samt Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Neeme Järvi. 2007-2009 var Claes Gunnarsson gästande solocellist hos London Symphony Orchestra. Han har gjort flera inspelningar och är solist i Brahms dubbelkonsert, Beethovens trippelkonsert och Weinbergs Fantasi för cello och orkester samt cellokonsert med Göteborgs Symfoniker på det engelska skivbolaget Chandos. Claes Gunnarsson är verksam som lärare på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Han spelar på en cello byggd 1707 av David Tecchler, ett generöst lån från Järnåkerfonden.