JOHANNES BRAHMS (1833-1897)
VIOLINKONSERT D-DUR OP 77
Allegro non troppo
Adagio
Allegro giocoso, ma non troppo vivace
Vid Wörthersee i österrikiska Kärnten ligger den lilla idylliska orten Pörtschach. Där tillbringade den tyske tonsättaren Johannes Brahms somrarna 1877-1879. Han vandrade i de vackra omgivningarna och kände sig så harmonisk och lycklig att han den första sommaren komponerade sin andra symfoni i D-dur och sommaren därpå sin violinkonsert, också i D-dur, en ovanligt positiv tonart för tonsättaren, som ofta ansågs tungsint och orolig. Just mitten av 1870- och början av 1880-talet var de stora orkesterverkens tid för Brahms, som tidigare ägnat mest tid åt sånger, piano-, orgelstycken och kammarmusik förutom sitt stora Ein deutsches Requiem från 1868. Andra pianokonserten, violinkonserten och samtliga fyra symfonier skapades 1876-1885.
En av Brahms bästa vänner var Joseph Joachim, en redan framgångsrik soloviolinist när de båda träffades i 20-årsåldern. Det var också Joachim som introducerade honom för Robert och Clara Schumann 1853, en viktig händelse i Brahms karriär och liv.
Eftersom han inte var så insatt i violinens tekniska möjligheter blev Joachim hans rådgivare under komponerandet av violinkonserten. Det blev en kamp då och då, Joachim ville gärna att konserten skulle visa hans virtuositet i känslosam romantisk anda. Brahms ville hellre ha en dialog och ett likvärdigt samspel mellan orkester och solist, krävande för soloviolinen, javisst, men inte ett shownummer av tom uppvisning. Detta hindrar inte att Brahms enda violinkonsert är ett kraftprov för solisten.
Först ville tonsättaren ha en fyrsatsig konsert. Men han insåg snart att det inte passade i hans uppläggning av verket. Den tilltänkta scherzosatsen togs bort. Brahms lär ha sagt att det fanns ett sådant överflöd av melodier i Pörtschach att man måste vara försiktig så att man inte trampade på dem! Efter orkesterns inledning med kraftfulla rytmiska avsnitt får solisten börja sin tolkning av den energiska musiken i dialog med orkestern. Så stannar allting upp för solistens solokadens som vid urpremiären visade Joachims fantastiska improvisationsförmåga. Den blev så småningom nedskriven och spelas fortfarande ofta, även om flera kända violinister gjort sina egna. Vid dagens konsert får vi dock höra Brahms godkända version av Joachims kadens. Andra satsen är en underbar, idyllisk kontrast. Det är oboen som får introducera dess långa vackra melodi innan soloviolinen tar över för en lika andlös fortsättning. Som en rokokoinspirerad naturskildring i pastoral harmoni och innerlighet. Tredje satsen har beteckningen "allegro giocoso" - ett lekfullt allegro - men inte för snabbt. Joachims ungerska bakgrund hyllas i både den virtuosa solostämmans och orkesterns jämbördiga glädjeuttryck i rondoformens folkliga dansrytmer och en hetsigt accelererande avslutning.
Vid uruppförandet i Leipzig på nyårsdagen 1879 stod Johannes Brahms själv på dirigentpulten. Recensenten Dörffel skrev att "Joachim spelade med en sådan kärlek och tillgivenhet att han i varje takt direkt eller indirekt kunde överföra hur mycket han var delaktig i verkets tillkomst". I dag är Johannes Brahms violinkonsert en av de mest spelade och älskade. Tiden har hunnit i kapp både innehåll och teknik.
GUNILLA PETERSÉN
Paus20 min
Pjotr Ilitj Tjajkovskij (1840-1893)
Symfoni nr 6 Pathetique Op 74
Adagio;Allegro non troppo - Allegro con grazia - Allegro molto vivace - Finale:Adagio lamentoso
Få symfonier innehåller så många utbrott av känslor och plötsliga humörsvängningar som Tjajkovskijs sjätte, med den talande titeln Pathétique ("passionerat lidande"). Den speglar hans manodepressiva personlighet, han drabbades under hela sitt liv av kriser och kämpade ofta med sjukdom och depression. Tjajkovskijs död i Sankt Petersburg, bara nio dagar efter att han dirigerat premiären, gav verket dessutom en tragisk aura redan från början. Det sades till och med att musiken medvetet förebådade hans egen död, som skedde efter att han druckit kolerasmittat vatten. Ännu idag är musikforskarna oense om det var en olyckshändelse eller ett påtvingat självmord, för att undvika offentlig skandal som homosexuell.
Tjajkovskij var vid tillfället endast 53 år gammal och den mest hyllade ryske tonsättaren, med ett stort internationellt rykte. Det var ett andra försök till en ny symfoni, och de första skisserna blev istället den ensatsiga, tredje pianokonserten i Ess-dur. Efter att ha övervunnit en kreativ kris började nya idéer flöda, och han skrev till sin brorson, Vladimir Davidov, om den nya kompositionen. "Den är full av subjektiv känsla, så mycket att jag ofta fällde tårar. Jag anser att den här symfonin är det bästa jag någonsin gjort. I vilket fall som helst är det den känslomässigt djupaste". Är den sjätte symfonin verkligen ett egenkomponerat rekviem? Denna teori får drivkraft av den "mörka" tonarten h-moll, som står för stor passion och tragedi, och av den ovanliga strukturen. Huvudmotivet som löper genom hela verket består av ett klagande, fallande sekundintervall. Symfonins dystra karaktär är tydlig redan i första satsen, med sin långsamma, mörka inledning. Andra delen påminner om Don Josés blomsteraria ur Bizets opera Carmen, som Tjajkovskij beundrade mycket. Mot slutet av satsen finns en koralliknande begravningsmarsch, och till och med ett citat från den rysk-ortodoxa begravningsliturgin. Den andra satsen ger lite ljusning, och Tjajkovskij skrev den i en elegant 5/4-takt, som är en ganska vanlig taktart i rysk folkmusik. Den "haltande" karaktären gör satsen nästan humoristisk, trots den kärleksfulla vals- eller menuettlika stilen.
I tredje satsen återvänder han till marschen som idé, men den börjar som ett ystert scherzo som efter hand vecklar ut sig i sin fulla livsbejakande kraft. Fjärde satsen är den mest kända i symfonin, och påminner bitvis om ett sorgtyngt rekviem. Huvudtemat präglas av suckande motiv, och i slutet tonar musiken bort i ett lågt stråkackord i h-moll. Tjajkovskij ansåg att symfonin var hans viktigaste, mest personliga komposition, men premiären togs emot försiktigt, och Tjajkovskij fick tyvärr inte uppleva verkets senare triumf. Att symfonin har livet och döden som ett genomgående tema går knappast att förneka, men om den på något sätt är relaterad till Tjajkovskijs egen död förblir ett mysterium.
ANDREAS KONVICKA
Fredag 17 november 2023: Evenemanget slutar ca kl 21.00
Medverkande
Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär.
Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester.
De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Sten Cranner är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen.
Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.
Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som ”den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på”. Sedan 2021 är Santtu-Matias Rouvali också chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. 2013-2022 var Santtu-Matias Rouvali chefdirigent och konstnärlig ledare för Tampere Philharmonic Orchestra i Finland.
Under säsongen 2023-2024 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa och USA, som BBC Proms, New York Philharmonic och många fler. Han samarbetar med solister som Leif Ove Andsnes, Arabella Steinbacher, Nemanja Radulovic, Leonidas Kavakos, Bruce Liu, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang.
När han inte dirigerar ägnar han sig åt odling och fiske vid sin gård utanför Tammerfors.
Arabella Steinbacher hyllas som en av dagens ledande solister, känd för sin varierade repertoar bestående av musik från Glazunov till Gubaidulina. Höjdpunkter under säsongen 2023-2024 inkluderar turnén med Göteborgs Symfoniker och konserter med orkestrar som Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, ORF Radio-Symphonieorchester Wien, Münchner Symphoniker, Royal Liverpool Philharmonic och Enescu Philharmonic Orchestra. Arabella Steinbacher kommer dessutom att återvända till Klostersfestivalen i Schweiz, där hon framträder med Kammerakademie Potsdam, och till Beethovenfestivalen i Warszawa.
Andra orkestrar hon har samarbetat med inkluderar New York Philharmonic, Boston, Chicago och Seattle Symphony Orchestras, Gewandhausorchester Leipzig, Dresdner Philharmonie, NDR Elbphilharmonie Orchester, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin. Hon har turnerat flitigt med BBC Philharmonic Orchestra, Orchestre Philharmonique de Strasbourg och Deutsche Radiophilharmonie Saarbrücken.
Arabella Steinbacher arbetar med dirigenter som Marin Alsop, Herbert Blomstedt, Christoph von Dohnányi, Christoph Eschenbach, Andris Nelsons och Yannick Nézet-Séguin.
Hennes senaste inspelning med Stuttgarter Kammerorchester exklusivt för Pentatone, förenar verk av Arvo Pärt och Johann Sebastian Bach. Tidigare inspelningar inkluderar hennes mycket prisade Mozart-cykel med Festival Strings Lucerne och De Fyra Årstiderna av både Astor Piazzolla och Antonio Vivaldi som hyllades stort.
Född i en musikerfamilj har hon spelat fiol sedan tre års ålder och började sina studier hos Ana Chumachenco vid universitetet för musik och teater München när hon var åtta. Arabella spelar för närvarande Antonio Stradivaris violiner, Cremona, 1718, känd som "ex Benno Walter", och Guarneri del Gesù "Sainton", Cremona, 1744, båda generöst tillhandahållna av en schweizisk stiftelse.
Arabella Steinbacher gjorde sitt första framträdande med Göteborgs Symfoniker 2009 i Dvoráks violinkonsert.