Göteborgs Konserthus Mästare från öst och väst

Tan Dun (f 1957) Wolf Totem Largo melancolica - Allegro Andante molto Allegro vivace Den kinesisk-amerikanska tonsättaren Tan Dun belönades med både en Grammy och en Oscar för bästa filmmusik för Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000). Hans musik genomsyras av västerländska och östasiatiska influenser, och innehåller ofta audiovisuella element och instrument skapade av organiska material som papper, vatten och sten. När Tan Dun påbörjade arbetet med en ny konsert hade han precis läst boken Wolf Totem av Jiang Rong (2004). Boken skildrar den döende kulturen hos mongolerna, förfäderna till den mongoliska horden som en gång terroriserade världen, och den parallella utplåningen av deras heliga djur: den mongoliska vargen. Wolf Totem resonerade djupt med Tan Duns fascination för naturens andar och ljuden och sederna från de antika kulturerna längs Sidenvägen. Samtidigt är boken en svidande samhällskommentar om farorna med Kinas tilltagande ekonomiska tillväxt. Läsupplevelsen inspirerade Tan Dun, och resulterade i en kontrabaskonsert med samma namn. Wolf Totem är uppdelad i tre olika satser. Den första satsen börjar lugnt och melankoliskt, för att sedan expandera, när slagverk, träblås, bleckblås och stråkar skildrar hur vargar och hästar skenar över de mongoliska slätterna. Melodierna förflyttar sig sömnlöst över orkestern, medan en ensam kontrabas – vargen – rusar allt fortare fram. I den andra satsen hörs en ensam varg som saknar sin familj och sitt hem. Här glänser kontrabasen i mjuka och uttrycksfulla melodier. I den tredje och sista satsen möter vi återigen de galopperande hästarna på slätterna. Kontrabasen tillåts alternera mellan väldiga språng och pulserande tongångar, och kulminerar till slut i ett mäktigt klimax. Wolf Totem hade urpremiär den 29 januari 2015 hos Concertgebouworkestern i Amsterdam med kontrabasisten Dominic Seldis som solist. Kajsa Löfroth

Hans Rott (1858-1884) Symfoni nr 1 E-dur Alla breve Adagio: sehr langsam Scherzo: frisch und lebhaft Sehr langsam, belebt Hans Rott föddes i Wien 1858 och var under några år organist vid Piaristkyrkan i samma stad. Därefter tycks han ha saknat anställning. Vid Wienkonservatoriet blev han Anton Bruckners favoritelev på orgel och han lämnade orgelklassen 1877 med högsta betyg. Han var flitig och komponerade sånger, en stråkkvartett och en stråkkvintett. Med första satsen i sin blivande E-dur-symfoni deltog han 1878 i konservatoriets årliga och obligatoriska kompositionstävling. Rotts symfoni underkändes, medan Gustav Mahler erhöll första pris med sin pianokvintett. Medan Mahler firade, lades alltså ännu en motgång till Rotts karriär. Han sökte förgäves stipendier och misslyckades med att intressera dirigenten Hans Richter för sina verk. 1880 sökte han upp Brahms för att be om råd, men avspisades snöpligen. I sin symfoni anspelar Rott i finalen till Brahms första symfoni, medan första satsen hade skrattats ut för sitt beroende av Wagner. Han hade således knutit an till de två motpolerna i den dåtida musikdebatten, och gjort sig omöjlig i båda lägren. Han togs in på mentalsjukhus och läkarnas diagnos löd "hallucinatorisk galenskap, förföljelsemani". Något tillfrisknande var inte att vänta. Fysiska lidanden vidtog och den 25 juni 1884 avled han i TBC, 26 år gammal, utan att något av hans verk tryckts. År 1900 lånade Mahler partituret till E-dursymfonin för att under sommarferierna studera det. Han blev djupt imponerad och beklagade intensivt det musiken förlorat i Rott - han som utan överdrift var skaparen av den "nya symfonin", som han uttryckte det. Att Mahler själv påverkats av Rotts symfoni står utom allt tvivel. Man kan hitta referenser i många av Mahlers symfonier. I synnerhet scherzot har en påtaglig likhet med Mahlers tonspråk - och man måste då komma ihåg att Rott fullbordade sin enda symfoni 1880, åtta år före Mahlers första symfoni. Den är skriven för en normal Brahmsorkester, men ställer både genom sin längd och sina utomordentligt svåra stämmor stora krav på orkestern. Symfonin uruppfördes den 4 mars 1989 av Cincinnati Symphony Orchestra, mer än 100 år efter dess fullbordan. Stig Jacobsson

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Säsongen 2024-2025 gör Santtu-Matias Rouvali sin avslutande säsong som chefdirigent för Göteborgs Symfoniker efter åtta framgångsrika år. Han fortsätter som chefdirigent för Philharmonia Orchestra och hedersdirigent för Tammerfors filharmoniska orkester hemma i Finland. 2023 turnerade han med Göteborgs Symfoniker och violinisten Arabella Steinbacher i Salzburg och Wien. Konserter i Göteborg säsongen 2023-2024 innehöll musik av Boulanger, Saariaho, Tjajkovskij och Beethoven. Santtu-Matias Rouvali ledde även Symfonikerna i Europapremiären av Julia Wolfes kördrama Fire in My Mouth, samt i utsålda konserter med Stravinskys Våroffer och Rachmaninovs 2:a pianokonsert. Sommaren 2024 fördjupade han sin starka relation med New York Philharmonic med ett framträdande på Bravo! Vail Festival med Jean-Yves Thibaudet och Augustin Hadelich. Rouvali och Philharmonia Orchestra arbetade också tillsammans i Mikkeli, Finland och återvände till Edinburgh International Festival för att framföra Verdis Requiem. Denna säsong fortsätter samarbetet med orkestrar och solister på toppnivå över hela Europa, inklusive Münchens Filharmoniker, Berliner Philharmoniker, Orchestre Philharmonique de Radio France, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestra dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia och Royal Concertgebouw Orchestra. Han arbetar även med Chicago Symphony Orchestra och Tonhalle-Orchester Zürich. Rouvali arbetar med internationella solister som Bruce Liu, Lisa Batiashvili, Seong-Jin Cho, Nicola Benedetti, Jean-Yves Thibaudet, Nemanja Radulovic, Stephen Hough, Augustin Hadelich, Nikolai Lugansky, Christian Tetzlaff, Gil Shaham, Baiba Skride och Ava Bahari. Rouvalis långa uppdrag hos Göteborgs Symfoniker avslutas 2025 med en turné till Tyskland och Tjeckien samt en festkonsert i Göteborg i maj. Han slutför också sin omfattande Sibeliusinspelning med skivbolaget Alpha Classics, vars tidigare utgåvor har blivit hyllade med utmärkelser som Gramophone Editor's Choice-priset, Choc de Classica, ett pris från tyska skivkritiker, den prestigefyllda franska Diapason d'Or 'Découverte', och Radio Classiques 'TROPHÉE'. Rouvali har också en omfattande skivutgivning med Philharmonia Records. I maj 2024 släppte han ett framstående album med Benjamin Grosvenor, Nicola Benedetti och Sheku Kanneh-Mason i Beethovens trippelkonsert (Decca).

Sedan 2022 har Markus Lang innehaft positionen som förste kontrabasist vid Göteborgs Symfoniker. Han har även framträtt som gästande förste kontrabasist med orkestrar som Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och Oslo Filharmoniska Orkester och spelat med Philadelphia Orchestra. Markus Lang har examen från Juilliard School och Curtis Institute of Music, där han studerade för Hal Robinson, Joseph Conyers, Edgar Meyer och Albert Laszlo. Under sin tid på Juilliard var han mycket aktiv inom historisk framförandepraxis och turnerade i Skandinavien och Nya Zeeland med skolans tidigmusikensemble, Juilliard 415. Hans mångsidighet och intressen sträcker sig till samtida musik, där han utforskar kompositioner som visar upp kontrabasens mångfald av färger och kapaciteter. För GSOplay har Markus Lang spelat in Kaija Saariahos verk Folia för kontrabas och elektronik. Markus Lang föddes i en musikalisk familj och reste som barn mellan New Jersey och familjens sommarstuga i Viitasaari, Finland. Han har tillbringat flera somrar på prestigefyllda festivaler, inklusive Verbier Festival, Music Academy of the West och Lucerne Festival Academy. Markus Lang har förmånen att spela på en sällsynt engelsk kontrabas av George Panormo, generöst utlånad av Göteborgs Symfoniker.