Göteborgs Konserthus Beethoven med Blomstedt

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Symfoni nr 2 D-dur Op 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet. och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Symfoni Nr 7 A-dur Op 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto Allegro con brio Hälften wienklassicist, hälften romantiker, men mest Beethoven. Så är vi vana att se honom, men han hade andra sidor också. I både sjätte och sjunde symfonierna träder folkloristen Beethoven fram. I den förra skildrar han dansande bönder (tredje satsen), och i sjunde symfonin levererar han en final uppbyggd kring en folkdans. Naturligtvis i Beethovens konstfulla och kraftfulla bearbetning – han är oerhört drivande och stöter med tyngd och kraft in i ackorden i ett accelererande tempo. Detta rastlösa, rytmiska rondo är en av hans mest explosiva skapelser. Symfonin inleds långsamt, med uppåtgående rörelser (snabba mot långsamma) som kontrasteras mot en nätt, dansant trio. Lägg märke till Beethovens orkestrala dramaturgi när han från full orkester klär av partituret tills bara en flöjt och en oboe återstår. Därefter tar huvudtemat vid, som förebådar nionde symfonins An die Freude. I det tematiska utvecklingsarbetet kan man ofta skönja den ensammes kamp mot de många, ett ständigt återkommande tema i Beethovens musik. Det välkända allegrettot i sats två är definitivt symfonins pièce de résistance. Denna variationssats måste ha framstått som ett mycket underligt djur på Beethovens tid: en suggestiv passacaglia med en rytmisk figur – en lång, två korta, två långa - som pulserar genom hela satsen. Över detta väver och utvecklar Beethoven nya stämmor som ökar i styrka och omfattning för att sedan tunnas av och tonas ner. Svallningarna kröns av ett par rejäla kulminationer. Detta är Bach och framtiden på en och samma gång, den nyskapande flerstämmighet som skulle blomma ut för fullt i den sena stråkkvartetterna och pianosonaterna. Tredje satsen är ett scherzo till allt utom namnet – aldrig har väl bullrande mansskratt (de låga stråkarna) och kvinnliga skrattkaskader (träblåset) skildrats så levande som här. Beethoven uppnår också ovanliga harmoniska effekter när han låter trumpeterna ligga på pedaltoner över (omvänt!) melodiföringen i den övriga orkestern. Symfonin uruppfördes den 8 december 1813 tillsammans med det närmast farsartade beställningsverket Wellingtons seger, inklusive krevader, kanoner och ett fugato över God save the King. Det råder ingen tvekan om vilket verk som är det bättre. STEFAN NÄVERMYR

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Trots sin rekordhöga ålder fortsätter Herbert Blomstedt, född 1927, att vara en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker. Hans arbete som dirigent är oskiljaktigt kopplat till hans religiösa och mänskliga etos, och hans tolkningar kombinerar stor trohet mot partituret och analytisk precision. Under sin mer än sextio år långa karriär har han förvärvat oinskränkt respekt från musikvärlden. Född i USA av svenska föräldrar och utbildad i Uppsala, New York, Darmstadt och Basel, debuterade Herbert Blomstedt som dirigent 1954 med Stockholms Filharmoniska Orkester och var därefter chefsdirigent för Oslos filharmoniker, Sveriges och Danmarks Radios symfoniorkestrar och Staatskapelle Dresden. Under sin karriär har Herbert Blomstedt varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg och San Francisco Symphony Orchestra. Han har framträtt med alla de stora orkestrarna, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester och Wiens filharmoniker. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar. Bland hans senare utgåvor finns Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har flera titlar som hedersdoktor och är invald i Kungliga Musikaliska Akademin. Han fortsätter han stå vid rodret för alla ledande internationella orkestrar med enorm närvaro, glöd och konstnärlig drivkraft.