Göteborgs Konserthus Sfäriska klanger och nära vänskap

Claude Debussy (1862-1918) Nocturner Tydliga paralleller mellan musik, poesi och måleri kan skönjas kring sekelskiftet 1900, och märks också i Debussys musik från samma tid, då han lät sig inspireras av de franska impressionisterna och symbolisterna. Hans stil präglades starkt av övriga konstarter, med sina färgkaskader och sin diffusa, suggestiva harmonik, liksom det drömska och sensibla anslaget. Les Nocturnes (1900) är en symfonisk triptyk med damkör, och det verk i vilket Debussy står de samtida konstnärerna närmast. Titeln refererar till en serie av målningar med samma namn av Debussys favoritkonstnär, den amerikansk-brittiska målaren James McNeill Whistler (1834-1903), som bodde i Paris vid den här tiden. Hans clair obscure-teknik försökte Debussy musikaliskt återskapa, och de tre satserna bär namnen moln, karnevalsfestligheter och sjöjungfrur. I förordet skrev han: ”Titeln Nocturnes ska här uppfattas [...] i en mer dekorativ mening. Det handlar alltså inte om den vanliga formen av notturno, utan om alla intryck och speciella belysningar som kan finnas i detta ord. [...]” Debussy återanvände teman och idéer från 1892, som från början var tänkta som ett orkesterstycke med inspiration från den franske poeten Henri de Régnier. Då kallades verket Trois Scènes au Crépuscule (Tre scener i skymningen), och omarbetades tidigt i utvecklingen för soloviolin och orkester åt violinvirtuosen Eugène Ysaÿe. Projektet lades dock på is, men Debussy hade nu fröet till det som skulle bli Nocturnes. De tre satserna skiljer sig markant från varandra. Den inledande, Nuages (Moln), är ett lugnt och mycket stämningsfullt förspel, som med sin diffusa atmosfär liknar en ständigt föränderlig himmel. Ett olycksbådande tema i det engelska hornet återkommer oupphörligen, tills satsen avslutas med ett dystert tremolo i kontrabasarna. I den gnistrande, lättsinniga och lekfulla andra satsen, Fêtes (Festivaler), tar den karaktäristiska trumpetmelodin täten i den storslagna och triumferande festprocession som musiken gestaltar. Den avslutande lugna och melankoliska satsen, Sirènes (Sirener), innehåller ekon av balinesisk gamelan, musik som Debussy hörde på världsutställningen i Paris 1889. En spöklik, ordlös kvinnlig kör svävar flytande över en sammetslen orkesterbakgrund. Musiken stegras i intensitet till nya spännande och harmoniskt rastlösa höjder, och efter en sista insats i harpan försvinner musiken sakta och tyst. ANDREAS KONVICKA

I samband med den första trombonkonserten (Motorcykelkonserten,1989) och de första uppförandena runt om i världen, (det skulle till dags dato bli över 700 framföranden av Lindberg), denna gång i Monaco och Nice i januari 1993, besökte Jan Sandström och Christian Lindberg den vackra bergsbyn Eze nära Nice. Jan ska ha nämnt under besöket att han någon gång skulle vilja skriva ett stycke med just titeln "Ackorden från Eze". Projektet skulle dröja 30 år att genomföras. Däremellan skrevs till Lindberg den andra konserten Don Quixote, och dubbelkonserten Echoes of Ethernity, båda ofta framförda på världsscenerna. Ackorden från Eze, är - som det framgår i partituret - en berättelse kring nästan 40 års djup vän skap, från parets första möte 1986 i Reykjaviks varma källor, om gemensamma upplevelser, och om upprinnelsen till verket den vackra januaridagen i den franska bergsbyn. Trombonkonsert No 3 är beställd av European Gramophone. Jan Sandström, tonsättare

Golfam Khayam (f 1983) I am not a tale to be told Jag har alltid varit fascinerad av att omdana traditioner till nya former. Detta är särskilt tydligt i persiska musiktraditioner som är en del av min identitet. Jag är intresserad av att skapa genomskinliga broar mellan väst och öst, i jakten på ett individuellt språk, för jag tror att det finns så många kulturella dolda pärlor, uråldriga eller samtida, under politikens stoft som skulle kunna ge en djupare dialog genom musik. Mer än någonsin i detta kapitel av vår historia är detta samarbete meningsfullt och värdefullt för mig. Jag är djupt hedrad över att få samarbeta med Barbara Hannigan. Stycket "I am not a tale to be told" bygger på en dikt publicerad 1955 av Ahmad Shamlou, en samtida iransk poet och en av Persiens kulturikoner. Shamlous dikter är bortom tid och rum, talar från djupet av ett uråldrigt land, talar till dig, mig och oss i ingenmans-land. Jag hade förmånen att växa upp i en familj som Shamlou var en nära vän till. Jag brukade kalla honom "farbror". Jag växte upp med hans dikter, och just den här dikten har också blivit en berättelse för så många tysta röster som söker ljus genom mörka tider. "I am not a tale to be told" inkluderar musikceller/fraser i en kontrollerad improvisation som ger frihet till instrumentalister och solister. Det skapar en persisk "matta" som solisten kan uppträda på. Musiken samlar vokala och instrumentala gester från persisk musik, såsom ornamentik, modala konturer och drönare som är förankrade i vår tradition. Detta inkluderar också Maqam, modala strukturer från regional musik i de kurdiska provinserna, som sorggester, och typiska modala fraser som har sina rötter i vokalpraxis, allt omformulerat som i en ny bild. Den sista frasen som utropas, dess toner står i motsats till den konstanta drönartonen b, sjungs på farsi på bess: Man dardé moshtarekam, Maraa faryaad kon: "Jag är den gemensamma smärtan, skrik ut mig!" Golfam Khayam 2023

Richard Strauss (1864-1949) Tod und Verklärung op 24 Richard Strauss gjorde ibland sig själv till hjälte i sina symfoniska dikter (som i Ein Heldenleben och i Sinfonia Domestica), och länge menade man att det var en svår sjukdomsperiod som han skildrade i Tod und Verklärung ("Död och förvandling"). Det finns emellertid inga dokument som stöder ett sådant resonemang, tvärtom finns det ett brev från 1894 till Friedrich von Hausegger där Strauss berättar att "det var sex år sedan jag fick idén till en tondikt som skildrar en artists dödsögonblick, en person som sökte de högsta idealen… Min sjukdom kom inte förrän två år senare. Det var alltså fråga om en inspiration som alla andra." I brevet berättar han vidare om sina tankar: "den sjuke mannen ligger och slumrar, andas tungt och ansträngt, men ljusare drömmar väcker ett leende i den pinade mannens ansikte. Hans sömn blir lättare, han vaknar upp, fasansfull smärta börjar genast slita honom i bitar och feber skakar hans kropp. När attacken lugnar sig tänker han tillbaka på sitt liv. Hans barndom, hans ungdom med all dess vedermödor passerar framför hans ögon… Till slut konfronteras han med sitt livs mål och ideal… Dödsögonblicket kommer närmare, hans själ lämnar kroppen för att uppfylla sina syften i evigheten. Detta resulterar i att han finner sina ideal på ett sätt som han inte kunde nå här nere." Tonsättaren har inte någon annanstans uttalat sig så här detaljerat om innehållet, och frågan är hur mycket man ska bry sig om brevet. Den dikt av Alexander Ritter som Strauss lät trycka i partituret har en helt annan innebörd; politisk, revolutionär och full av transcendental metafysik. Att det börjar i c-moll och slutar i C-dur tyckte han till slut var en tillräcklig programförklaring. Det hela slutar alltså med förlösning. På sin dödsbädd i september 1949 viskade han till sin svärdotter: "Lustigt, Alice, att dö är precis som jag föreställde mig i Tod und Verklärung." Nu gör man absolut klokast i att lyssna till denna musik utan att bry sig om den 26-årige tonsättarens eventuella tankar, även om det onekligen är en ovanligt gripande och uttrycksfull musik han åstadkommit. Tonsättaren dirigerade uruppförandet av kompositionen den 21 juni 1890 under festivalen i Eisenach. Stig Jacobsson

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago, Kent Nagano och Gustavo Dudamel. Sten Cranner är VD och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hon är även Première Artiste Invitée vid Orchestre Philharmonique de Radio France, Associate Artist hos London Symphony Orchestra samt utsedd till förste gästdirigent vid Lausanne Chamber Orchestra med start 2024-2025. Barbara Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Barbara Hannigan har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört över 90 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto Symphony Orchestra, och ett nytt projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingens liv och musik. Säsongen 2023-2024 inkluderar världspremiärer av John Zorn, Salvatore Sciarrino och Jan Sandström. Säsongen 2022-2023 gjorde Barbara Hannigan dirigentdebut med Royal Concertgebouw Orchestra, Montreal Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Hon har nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, LSO, Santa Cecilia, Danska Radions symfoniorkester och Münchenfilharmonin. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Fem kritikerrosade inspelningar följde, inklusive Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey, och 2023 kom Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet med verk av Schönberg, Hindemith, Berg och Chausson. Våren 2024 släpper hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou. 2022 utsågs hon till Artist of the Year av tidskriften Gramophone. Hon utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Säsongen 2022-2023 framförde Barbara Hannigan verk av Poulenc, Ligeti, Messiaen och Stravinsky tillsammans med Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfonikers körer, samt gästspelade med Symfonikerna i Elbphilharmonie, Hamburg. Hon deltog även i nationaldagskonserten i Slottsskogen 2023. Barbara är bosatt i Finistère, på Frankrikes nordvästra kust, tvärs över Atlanten där hon växte upp i Waverley, Kanada.

Christian Lindberg har röstats fram som "Historiens största brassmusiker" av den stora klassiska radio stationen ClassicFM. Efter att ha uruppfört över 300 verk för trombon (över 90 stora konserter), spelat in över 70 soloskivor och fått en internationell solisttävling i sitt namn, är Christian Lindberg idag inget mindre än en levande legend. Han har ett nära samarbete med tonsättaren Jan Sandström, vilket fram till idag har resulterat i tre trombonkonserter. Den första av dessa var Motorcykelkonserten som Lindberg uruppförde 1989 och som har rönt stora framgångar över hela världen. Utöver sin oöverträffade karriär som trombonist har Lindberg också en mycket framgångsrik dirigentkarriär. Han var chefdirigent för Nordiska Kammarorkestern i Sundsvall 2004-2010 och har haft samma roll hos Blåsarsymfonikerna i Stock holm. Han har också varit konstnärlig rådgivare och chefsdirigent för Arctic Philharmonic Orchestra i Norge sedan grundandet 2009. Lindberg har även haft stora dirigentsamarbeten med Norrköpings Symfoniorkester (framfört och spelat in alla symfonier av Allan Pettersson), Royal Flemish Philharmonic, The Royal Liverpool Phil harmonic, Nürnberger Symphoniker, Svenska Kammarorkestern, Ulster Orchestra, RTÉ National Symphony Orchestra of Ireland och Taipei Symphony Orchestra. Med Göteborgs Symfoniker har Christian Lind berg gjort en lång rad framträdanden sedan 1982.