Göteborgs Konserthus Högoktanigt med Hannigan

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 1 D-DUR OP 25 "DEN KLASSISKA" Allegro Larghetto Gavotta: Non troppo allegro Finale: Molto vivace Prokofjev var en både erfaren och framgångsrik tonsättare när en symfoni kom på tapeten. Han hade komponerat ett par pianokonserter, en violinkonsert, en opublicerad opera (Maddalena) och ett par baletter. En stor del av denna musik var av det grandiosa slaget med fantasifulla och pampiga orkesterapparater. Nu var det dags för en ny vändning. Sommaren 1917 spenderades på landet utanför Petrograd, i dag St Petersburg (däremellan Leningrad), där det inte fanns något piano. Vi låter Prokofjev själv berätta: "Jag fick idén att komponera ett symfoniskt verk utan piano. På så vis skulle orkesterfärgerna av nödvändighet bli klarare och renare. Så uppstod planen att göra en symfoni i Haydnsk stil eftersom jag som ett resultat av mina studier i Tjerepnins dirigentklass kommit underfund med Haydns teknik, och med en sådan insikt var det mycket lättare att dyka ner i den farliga floden utan ett piano. Det tycktes mig att om han hade levat i dag, så skulle Haydn med sin kompositionsstil fångat upp något av det moderna också. Det var en sådan symfoni jag ville komponera: en symfoni på klassiskt manér. När den började ta form fick den namnet Den klassiska, för det första för att det var enklast så, för det andra av sturskhet, att röra om i getingboet, och slutligen i förhoppningen att symfonin med tiden verkligen skulle bli "klassisk", vilket skulle vara till stor fördel för mig." Och visst har "Den klassiska" blivit "klassisk" - ett av Prokofjevs mest framgångsrika verk allt sedan han dirigerade uruppförandet i Petrograd den 21 april 1918. STEFAN NÄVERMYR

Benjamin Britten (1913-1976) Les Illuminations Op 18 Fanfare · Villes · Phrase · Antique · Royauté · Marine · Interlude · Being Beauteous · Parade · Départ Arthur Rimbaud var en av den franska lyrikens unga genier. Han sa: ”Jag är en uppfinnare, mycket mer förtjänstfull än alla dem som föregått mig. Jag är som en musiker som har funnit något liknande nyckeln till kärleken.” 1874 skrev denne unge författare samlingen Les Illuminations, och det blev en vändpunkt i den franska diktkonsten. Det märkliga är att författaren var en ännu inte 20 år gammal yngling, och ännu märkligare är det att detta blev hans sista verk. Surrealisterna påverkades kraftfullt av dikternas visioner och deras dittills okända intensitet och uttryckskraft. Här finns en ny språkrytm och en blomstrande ordprakt. Det förvånar heller inte att dessa dikter varit inspirationskälla till flera nutida tonsättare, och en av dem som lyckats bäst är Benjamin Britten, som också var mycket tidigt ute som konstnär, och som 1939 tonsatte Rimbauds Les Illuminations (Belysningar) för sångsolist och stråkar. ”Jag har spänt linor från klocktorn till klocktorn, blomsterslingor från fönster till fönster, kedjor av guld från stjärna till stjärna, och jag dansar.’’ Som en refräng och som en besvärjelseformel upprepar Britten med jämna mellanrum: ”Jag ensam äger nyckeln till detta vilda gyckelspel”. En ordkonstnär och en tonkonstnär har förenats till en meningsfull syntes. Stig Jacobsson

Gioachino Rossini (1792-1868) Uvertyr till Semiramide Rossinis operauvertyrer är välförtjänt populära. Charmiga och melodiösa lyckas de alltid värma upp en publik, med Barberaren i Sevilla och Wilhelm Tell som kronan på verket. Semiramide blev Rossinis sista opera i Italien och han skulle kort därpå bli värvad som teaterdirektör i Paris. Men innan dess förvandlade han denna Voltaire-pjäs till en sångarfest i bel canto-stil förlagd till det antika Babylon. Uvertyren rör sig från ett rytmiskt intro till ett andantino för horn som plockas upp av pizzicattostråkar för att sluta i ett muntert allegro. Premiären hölls i Venedig 1823. Jenny Svensson

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) Oktett för blåsare Sinfonia Tema con variazioni Finale (satserna två och tre spelas i en följd) Stravinsky har uttalat sig på många olika sätt om sin blåsaroktett men mest målande är kanske detta citat: "Oktetten började med en dröm. Jag befann mig i ett litet rum omgiven av ett litet antal musiker som spelade en synnerligen angenäm musik. Jag kände inte igen musiken de spelade, och kunde inte heller påminna mig något av den dagen därpå. Jag mindes min nyfikenhet - i drömmen - över hur många musiker det var. Jag mindes också att jag sedan räknade dem till åtta. De spelade fagotter, tromboner, trumpeter, flöjt och klarinett. Jag vaknade från denna lilla drömkonsert mycket nöjd, och morgonen därpå började jag komponera oktetten - ett stycke som jag inte ägnat så mycket som en tanke dagen innan. Oktetten skrevs snabbt 1922 i Biarritz och jag dirigerade själv första framförandet den 18 oktober 1923. Jag var extremt nervös över att göra det eftersom det var första gången jag dirigerade ett av mina verk. Scenen på Parisoperan tycktes vara en alltför stor inramning för enbart åtta instrument. Men vi omringades av skärmar, och stycket klingade bra." I oktetten blommade Stravinskys neoklassiska stil ut i full mognad för första gången. Det är musik med en klar arkitektur och en raffinerad instrumentering. Bachs rena kontrapunktik hade varit ledstjärnan. 1952 tittade han på nytt igenom sitt verk och gjorde då några smärre revideringar. STIG JACOBSSON

JOSEPH HAYDN (1732-1809) SYMFONI NR 104 D-DUR "LONDONSYMFONIN" Adagio. Allegro Andante Menuett: Allegro Finale: Spiritoso Under 1790-talet firade Haydn många triumfer med sin musik i London. Sammanlagt komponerade han 12 symfonier inför sina Londonbesök, de så kallade London-symfonierna, nummer 93-104. Flera av dem har undertitlar som "Pukslaget", "Miraklet", "Uret", "Militärsymfonin" och "Pukvirveln". Den sista symfonin i raden, "Londonsymfonin", fick sitt uruppförande i maj 1795 på King's Theatre under ledning av tonsättaren själv. Vid samma konsert framfördes också Militärsymfonin som Haydn firat stora triumfer med vid tidigare Londonbesök. Londonsymfonin inleds med en majestätisk introduktion, följd av ett elegant allegro som sveper i väg i musikaliska vågrörelser. Andra satsens tema påminner mycket om temat i första satsen men har ett långsammare tempo. Tredje satsen är en traditionell menuett med triodel i mitten. Den avslutande satsen hämtar sin tematik från en kroatisk folkvisa, O Jelena, en melodi Haydn hörde under åren i Eisenstadt där hans arbetsgivare Esterházy hade sitt vinterresidens. STIG JACOBSSON

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hon är även Première Artiste Invitée vid Orchestre Philharmonique de Radio France, Associate Artist hos London Symphony Orchestra samt utsedd till förste gästdirigent vid Lausanne Chamber Orchestra med start 2024-2025. Barbara Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Barbara Hannigan har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört över 90 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto Symphony Orchestra, och ett nytt projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingens liv och musik. Säsongen 2023-2024 inkluderar världspremiärer av John Zorn, Salvatore Sciarrino och Jan Sandström. Säsongen 2022-2023 gjorde Barbara Hannigan dirigentdebut med Royal Concertgebouw Orchestra, Montreal Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Hon har nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, LSO, Santa Cecilia, Danska Radions symfoniorkester och Münchenfilharmonin. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Fem kritikerrosade inspelningar följde, inklusive Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey, och 2023 kom Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet med verk av Schönberg, Hindemith, Berg och Chausson. Våren 2024 släpper hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou. 2022 utsågs hon till Artist of the Year av tidskriften Gramophone. Hon utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Barbara Hannigan är bosatt i Finistère, på Frankrikes nordvästra kust, tvärs över Atlanten där hon växte upp i Waverley, Kanada.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hon är även Première Artiste Invitée vid Orchestre Philharmonique de Radio France, Associate Artist hos London Symphony Orchestra samt utsedd till förste gästdirigent vid Lausanne Chamber Orchestra med start 2024-2025. Barbara Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Barbara Hannigan har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört över 90 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto Symphony Orchestra, och ett nytt projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingens liv och musik. Säsongen 2023-2024 inkluderar världspremiärer av John Zorn, Salvatore Sciarrino och Jan Sandström. Säsongen 2022-2023 gjorde Barbara Hannigan dirigentdebut med Royal Concertgebouw Orchestra, Montreal Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Hon har nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, LSO, Santa Cecilia, Danska Radions symfoniorkester och Münchenfilharmonin. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Fem kritikerrosade inspelningar följde, inklusive Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey, och 2023 kom Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet med verk av Schönberg, Hindemith, Berg och Chausson. Våren 2024 släpper hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou. 2022 utsågs hon till Artist of the Year av tidskriften Gramophone. Hon utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Barbara Hannigan är bosatt i Finistère, på Frankrikes nordvästra kust, tvärs över Atlanten där hon växte upp i Waverley, Kanada.