Göteborgs Konserthus Fartfyllda folktoner med Baeva

GYÖRGY LIGETI (1923-2006) CONCERT ROMÂNESC Andantino Allegro vivace Adagio non troppo Molto vivace. Presto György Ligeti var en av de stora förnyarna inom 1900-talsmusiken men under studieåren och den tidiga karriären hemma i det kommunistiska Ungern fanns ingen plats för avantgardistiska strömmar. Han började komponera tidigt, de första pianostyckena skrevs av en 14-åring, och innan han flydde till väst 1956 hade han hunnit skapa ett 100-tal verk i traditionell stil. Inte sällan blev det bearbetningar av folkmusik för kör, kammarensembler eller orkester. När han i december 1956 anlände till Wien blommade han ut i en total brytning med traditionen och blev en så vital vitamininjektion i det europeiska musiklivet att man inte ägnade hans tidiga produktion en tanke. Det är först på senare år man även upptäckt kvaliteterna i hans ungdomsverk. Precis vid tiden för hans avhopp var hans Concert Românesc under tryckning hos ett förlag i Budapest, men verket kom sedan inte att publiceras. Därefter betraktades det under lång tid som förlorat. Nu har man emellertid återfunnit detta redan 1951 komponerade verk med rötter i Bartóks folkmusikaliska bearbetningstradition, och det har visat sig vara en färgrik och livfull musik i fyra satser, fylld av rumänska rytmer och melodier i en friskt smådissonant och utåtriktad stil. STIG JACOBSSON

Rumänen George Enescu har ett legendariskt skimmer över sig. Han var ett otvivelaktigt underbarn, såväl som violinist, tonsättare och sedermera som dirigent. Enescu föddes på 1800-talets senare hälft, och inte bara hans gärning som musiker, utan även som pedagog gör att han länkar samman en svunnen tid med vår egen. Berättelserna om hans liv är många (och färgsprakande), men den musikaliska skärva av hans liv som skildras här är på många vis en berättelse som tar sin början på ett Enescusymposium 1992, en föreläsare säger sig nämligen ha sett det färdiga manuskriptet av Enescus (vid den tiden okända) violinkonsert. Violinisten Sherban Lupu hör talas om det, och ber tonsättaren och musikvetaren (och Enescukännaren) Cornel Taranu att undersöka saken. Om det är något Enescus tillskyndare alltid saknat så är det just violinkonserten som han aldrig skrev, trots en rik verklista och, förstås, varande en mytomspunnen violinvirtuos. Taranu påbörjar ett metodiskt detektivarbete. Det visar sig att manuskripten är långt ifrån fullbordade, och omfattningen av revideringar sträcker sig över nästan 20 år. Vissa delar återfinner Taranu mer eller mindre i komplett orkestrering, men ofta saknas en sida här och en sida där. Oavsett så bestämmer sig Taranu för att göra ett försök att återskapa de sidor som saknas. Taranu har rekonstruerat flera andra av Enescus ofullbordade verk. Vad vi får höra är i sanning en rumänsk caprice, det folkloristiska och det rapsodiska är påtagligt. Ansamlingen av tekniker och innovationer i soliststämman är slående, och länkar samman det 1800-tal som Enescu är född och formad av med vår tid. Enescus lekfulla, akrobatiska violin letar sig åter till hans rumänska rötter, omfamnar och sjunger fram dess nyckfulla och passionerade musikglädje, men genom denna introspektion får vi oss till del klanger som än idag slår emot oss som nyfunna. Esaias Järnegard

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) Symfoni nr 4 Op 36 Andante sostenuto Andantino in modo di canzona Allegro Allegro con fuoco I såväl korrespondens som en för Tjajkovskij ovanlig verkkommentar, så antyds både implicita och explicita kopplingar mellan denna fjärde symfoni och Beethovens femte, ödessymfonin. I Tjajkovskijs fjärde symfoni är det ibland som om han försöker sammanföra allt, både det absoluta hos musiken och det programmatiska, och det gör sig hörbart redan i första satsen arkitektoniska användning av fanfartemat som omsluter den i övrigt infogade klassiska sonatformen. Det strukturella får därigenom en viss programmässig gestaltning, men inunder det formmässiga, återfinns det motiviska arbetet och lyssna (!) här till hur Tjajkovskij använder orkestern som en gestaltning av rummet. De klangliga egenskaperna i skiftet av instrumentation ger en för tiden ovanlig, och för eftervärlden remarkabel, användning av instrumentation som variationsform, en där örat och rummet, inte ordet, är högst. Och det är här – i växlingen mellan rytmisk och instrumenterad variation – som det rapsodiska blir alltmer påtagligt: berättelsen symfonin gestaltar, oavsett om det är med blott det musikaliska eller med en tanke om ett underliggande narrativ, får en allt tydligare klanglig dräkt hos Tjajkovskij. Andra satsens enklare, mer melankoliska känsla, och tredje satsens dansanta uppvisning i pizzicatosjok kan tyckas parentetiska efter första satsens tyngd, men i miniatyr finns kopplingen mellan motivisk bearbetning och utforskandet av rummet genom orkestrering även här. Slutligen i den fjärde, bombastiska, satsen knyts allt samman. Det rapsodiska, i de folkmusikinspirerade melodierna moduleras och kastas runt i orkesterklungorna, och till slut är vi åter i ödestemat, och codan kan triumferande föra oss hem. Esaias Järnegard

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1997 utsågs Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Under åren 2019-2022 var även Christoph Eschenbach förste gästdirigent – tillsammans bildade de en stark treklöver bestående av tre helt olika konstnärer. Vi är också en stolt partner till sopranen Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Sten Cranner är VD och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Den spanske dirigenten Gustavo Gimeno är musikchef vid Orchestre Philharmonique du Luxembourg – en titel han har haft sedan 2015 – och hos Toronto Symphony Orchestra där han började 2020-2021. Teatro Real i Madrid har utsett Gimeno till sin nästa musikchef, med verkan från säsongen 2025-2026. Förra säsongen firade Toronto Symphony sitt 100-årsjubileum tillsammans med Gimeno och solister som Yo-Yo Ma, Yuja Wang, Yefim Bronfman och Jean-Guihen Queyras och gav sig ut på sin första turné med Gimeno. Med Orchester Philharmonique har han turnerat i Schweiz, Österrike, Ungern och för första gången Sydkorea. Han och OPL har besökt många av Europas och Sydamerikas mest prestigefyllda konserthus; solister som Gimeno har delat scen med är bland andra Daniel Barenboim, Gautier Capuçon, Anja Harteros, Leonidas Kavakos, Bryn Terfel, Yuja Wang, Frank Peter Zimmermann och Martin Grubinger. En höjdpunkt har varit framföranden av Beethovens alla pianokonserter med Krystian Zimerman. Gustavo Gimeno är en mycket eftertraktad symfonisk gästdirigent över hela världen. Höjdpunkter från tidigare säsonger inkluderar Berliner Philharmoniker, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Gewandhausorchester Leipzig, Wiener Symphoniker, Orchestre National de France, Sveriges Radios symfoniorkester, London Philharmonic Orchestra och flera amerikanska orkestrar som Los Angeles Philharmonic. Gimeno bor i Amsterdam och bjuds regelbundet in till Royal Concertgebouworkest. Konserten är Gustavo Gimenos debut med Göteborgs Symfoniker.

Alena Baeva anses vara en av de mest spännande och mångsidiga solisterna på världsscenen idag. Europeiska framgångar inkluderar framträdanden med Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Göteborgs Symfoniker, London Philharmonic Orchestra, Orchestre National d'Île de France, Orchestre National du Capitôle de Toulouse, Royal Philharmonic Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, och recitals i Wigmore Hall, medan hon i Asien uppträder regelbundet med bland annat Hong Kong Philharmonic Orchestra och NHK Symphony Orchestra Tokyo. Hon gör sin nordamerikanska debut hos New York Philharmonic Orchestra under konsertsäsongen 2023-2024. Baeva har nöjet att arbeta med kända maestros som Teodor Currentzis, Charles Dutoit, Gustavo Gimeno, Marek Janowski, Paavo Järvi, Vladimir Jurowski och Tomáš Netopil. Kammarmusik har en särskilt speciell plats i hennes musikliv, där hon samarbetar med uppskattade artister som Martha Argerich, Yuri Bashmet, Daishin Kashimoto, Misha Maisky, Lawrence Power, Jean-Guihen Queyras, Tabea Zimmermann och Belcea Quartet. Hennes sonatpartner är den hyllade ukrainske pianisten Vadym Kholodenko. Hon har också en långvarig relation till XVIII Century Orchestra i Nederländerna. Alena Baeva tog sina första fiollektioner vid fem års ålder under Olga Danilova, och flyttade till Moskva vid tio års ålder för att studera. Hon tog lektioner hos Mstislav Rostropovich och Boris Garlitsky, i Schweiz hos Seiji Ozawa och i Israel hos Shlomo Mintz. Vid 16 års ålder vann Baeva Grand Prix vid den 12:e internationella Henryk Wieniawski-tävlingen (2001). Hon vann även Grand Prix vid Niccolò Paganini-tävlingen 2004. Alena Baeva är bosatt i Luxemburg och spelar på "ex-William Kroll" Guarneri del Gesù från 1738 på generöst lån från en anonym mecenat. Konserten är hennes debut med Göteborgs Symfoniker.