Göteborgs Konserthus Americana med Hannigan

Charles Ives (1874-1954) From the Steeples and the Mountains Charles Ives är på många sätt urtypen för den amerikanske kompositören - obunden av europeiska konventioner, och ständigt redo att gå sin egen väg. Han betraktas som USA:s första musikaliska geni, och representerar den riktning som i mellankrigstidens USA kallas för ”den ultramoderna”. Redan i hans tidiga kompositioner visar han prov på stor experimentlusta, och From the Steeples and the Mountains (1901-1902) är inget undantag. Inspirationen till verket härrör från en verklig händelse, när han under en söndagspromenad i bergen hörde klockorna från fyra olika kyrkor klinga samtidigt i olika tempo och tonarter. Han skildrade därefter musikaliskt kakafonin av klanger som ekade i bergen. Just detta visar på ett blivande särdrag i hans konstnärskap - impulsen att imitera vad han själv hörde, och att förmedla ljudets intryck till åhörarna. Det börjar nästan omärkligt, med avlägsna klockor. Mässingsinstrumenten ansluter, först trevande, för att sedan öka i kontrapunktisk intensitet och volym. Musiken når till slut sitt klimax, för att sedan snabbt försvinna och bara lämna ett eko bakom sig. Andreas Konvicka

Aaron Copland (1900-1990) Quiet City Brooklyn-födde Aaron Copland är den av de amerikanska kompositörer, som med sin musik mest förkroppsligade landets anda och landskap. I slutet av 1930-talet skrev han scenmusiken till Quiet City, en pjäs av Irwin Shaw. Den handlar om en ung musiker, som uttrycker sina och andras känslor genom sin trumpet. Pjäsen drogs tillbaka för revidering innan premiären, och Copland övertalades av vänner att istället använda delar av det tematiska materialet för ett orkesterstycke 1940. Han gjorde delvis om musiken och lade till ett solistiskt, engelskt horn för balansens skull, ackompanjerat av stråkar. Idén var att spegla huvudpersonen, som hade övergett sin judiska identitet och sina poetiska ambitioner för att uppnå materiell framgång. Den sammansatta karaktären blottas direkt i trumpetens inledande tema, som med upprepade toner symboliserar nervösa hallucinationer. En ömmande vacker melodi tar vid, där det engelska hornet tillkommer och inleder en dialog. Stråkarna ackompanjerar, och framkallar en drömliknande känsla av ensamhet. Ett lyriskt parti följer i form av en vaggvisa, som slutligen leder till rekapitulering av det inledande trumpetmotivet och återgång till öppningstemat i en gripande final. Andreas Konvicka

Charles Ives (1874-1954) Three Places in New England I detta orkesterverk låter Charles Ives sina hemtrakter skildras i toner. New England utgörs av USA:s nordöstra stater, och förknippas ofta med pittoreska kustsamhällen men även metropoler som Boston. De tre platserna vi möter här är två historiska minnesplatser; den ena ett monument i parken Boston Common som hyllar de stupade i inbördeskriget. Den andra i Redding, Connecticut, där Frihetskriget utspelade sig. Den tredje platsen är floden Housatonic där Ives tillbringade sin smekmånad. Verket är omtyckt för sina många lån från kända stycken. Allt ifrån folkliga sånger till marscher och till och med Wagner citeras. Syftet är att måla ett ganska patriotiskt porträtt av amerikanska ideal från seklets början. Verket var klart 1914 men premiären skedde inte förrän i New York 1930. Jenny Svensson

Samuel Barber (1910-1981) Knoxville: Summer of 1915 Samuel Barber talade och läste flera språk, och hade ett starkt intresse för litteratur som spände från medeltid till modernism. Knoxville: Summer of 1915 skrevs 1947 för sopran och orkester, och texten är hämtad från den samtida poeten och författaren James Agee (1909-1955). Hans drömlika berättelse beskriver en kväll i den amerikanska södern, berättad ur ett barns synvinkel, men förmedlad med en vuxens röst. Barber tänkte sig verket som en lyrisk rapsodi, och Agees text passade perfekt med sitt tydligt rytmiska mönster, som gick att efterlikna musikaliskt i en naturlig sångline. Barber kände också en dragning till berättelsen, eftersom det fanns likheter mellan författarens barndomsminnen och hans egna. Barnets tankebanor, med sina plötsliga förskjutningar av känslomässig koncentration, återspeglas genom hela verket i de subtila förändringarna av musikens karaktär. En liten pojke ligger i gräset utanför sitt hem, och lyssnar på ljuden omkring sig. Knoxvilles livliga kvällsaktivitet tilltar, och han hör det metalliska gnisslet från en förbipasserande spårvagn. Den försvinner bort, och vi återvänder till pojken som tänker på jordelivets sorger och ber sin aftonbön medan han tittar upp på himlen: "Må Gud välsigne mitt folk, min farbror, min moster, min mor, min gode far..." Andreas Konvicka

George Gershwin (1898-1937) Svit ur Porgy and Bess Porgy and Bess: A Symphonic Picture (1942) är ett orkestermedley arrangerat av George Gershwins gode vän och assistent, Russell Bennett. Sviten innehåller de mest kända låtarna från Gershwins opera Porgy and Bess från 1935. Operan skildrar livet hos de fattiga svarta bosättarna i kvarteret Catfish Row i Charleston, South Carolina, omkring 1870. Här blir krymplingen Porgy kär i den övergivna Bess, men Crown, Bess' make, gör allt för att hindra deras lycka. Dramat handlar också om motståndskraft och ett samhälles hopp om en bättre framtid, trots erfarenheten av den grymma motsatsen. Musiken speglar Gershwins jazzrötter i New York, men bygger också på den amerikanska söderns traditioner, som till exempel blues, bönesånger, arbetssånger och spirituals. Gershwin utvecklade musiken ytterligare, genom att blanda dessa influenser med arior och recitativ från den europeiska operatraditionen. Sviten innehåller ett pärlband av välkända hits, som till exempel Summertime, I Got Plenty O’ Nuttin’, Bess, You Is My Woman Now och It Ain’t Necessarily So. Andreas Konvicka

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Den Grammy-belönade kanadensiska musikern har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört nära 100 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. Med sina unika och modiga val är Hannigan är känd för att skapa innovativa orkesterprogram och kombinera ny och äldre repertoar. Hon har dirigerat orkestrar i världsklass som Concertgebouw, Cleveland Orchestra, Montreal Symphony och Accademmia Nazionale di Santa Cecilia, medverkat i festivaler som Aix en Provence och Spoleto, och har haft huvudroller som sopran på operascener som Londons Covent Garden, Teatro San Carlo i Neapel, Paris Operas Palais Garnier, New Yorks Lincoln Center och operahusen i Berlin, Hamburg och München. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto and Montreal Symphony Orchestras, nya verk av Sandström och Sciarrino, och ett projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingen med ny musik av David Chalmin och Bryce Dessner. Säsongen 2024-2025 gästar hon förutom Göteborgs Symfoniker även London Symphony, Munich Philharmonic, Orchestre Philharmonique de Radio France, Danmarks Radios symfoniorkester, Islands symfoniorkester, l'Orchestre de Chambre de Lausanne och Kollegium Musicum WInterthur. Hon tar 2026 rodret hos Islands symfoniorkester som chefdirigent och konstnärlig ledare. Barbaras engagemang för den yngre generationen musiker ledde till att hon skapade mentorskapsinitiativen Equilibrium Young Artists (2017) och Momentum: our Future Now (2020),som erbjuder vägledning och uppträdanden för unga artister. Hon utsågs nyligen till Reinbert de Leeuw-professor i musik vid Royal Academy of Music och har varit gästprofessor vid Juilliard School i New York. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno. Andra kritikerrosade inspelningar är Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey och Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet. 2024 släppte hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou och en liveinspelning av John Zorns kompositioner med pianisten Stephen Gosling. Barbara Hannigan bor i Finistère på Frankrikes västkust.

Sofie Asplund har sedan debuten 2014 på GöteborgsOperan sjungit roller som Zerlina i Don Giovanni, Susanna i Figaros bröllop, Zerbinetta i Ariadne på Naxos, Musetta i La Bohème, Aminta i Die schweigsame Frau, Skogsfågeln i Siegfried, Greta i Hans och Greta och Gilda i Rigoletto. På GöteborgsOperan har Sofie Asplund även sjungit musikalrollerna Maria i West Side Story och Christine Daaé i The Phantom of the Opera, en roll hon också har gjort på Finlands nationalopera. Sofie Asplund har varit en återkommande gäst på Kungliga Operan med roller som Zerbinetta i Ariadne på Naxos, Constance i Karmelitsystrarna, Zerlina i Don Giovanni, Susanna och Barbarina i Figaros bröllop, Olga Sukarev i Fedora och Oscar i Maskeradbalen. Hon har framträtt på Göteborgs Konserthus, Malmö Live, Stockholms Konserthus och Berwaldhallen. År 2022 tilldelades hon Finlands Vita Ros' Ordens medalj av Finlands president för sina konstnärliga insatser som operasångerska. År 2018 belönades Sofie Asplund med Sten A Olssons kulturstipendium och utsågs till vinnare av Hjördis Schymberg–tävlingen. Hon är även Anders Wall– och Birgit Nilssonstipendiat och har mottagit stipendier från bland andra Kungliga Musikaliska Akademien, Drottningholmsteaterns vänner, Gehrmans musikförlag och Kungliga Operan.