Göteborgs Konserthus Höststämning med Poulencs Stabat Mater

Arturs Maskats (f 1957) Lacrimosa För 30 år sedan, hösten 1994, nåddes vi av det tragiska beskedet om Estonias förlisning i Östersjön, vilket ledde till förlusten av mer än 800 människoliv. Den lettiske tonsättaren Arturs Maskats (1957), mångårig chef för Lettiska Nationaloperan, tillägnade Estonias offer sin Lacrimosa för kör, orgel och stråkorkester 1995. Verket framfördes på den första årsdagen av katastrofen. Lacrimosa ("gråtande”) är en av del av den traditionella dödsmässan, och begrundar människans sorg och vädjan om barmhärtighet inför döden. Lacrimosa beskrivs som ”mysteriet med liv och död” av Arturs Maskats själv. Han är hyllad för sina känslomässigt rika kompositioner, och kombinerar ett frodigt harmoniskt språk med uttrycksfulla melodiska linjer, vilket skapar en djupt rörande upplevelse för lyssnaren. Hans kompositionsstil blandar ofta inslag av nyromantik med moderna texturer, vilket resulterar i musik som känns tidlös och påtagligt fräsch. Verket rör sig genom ett brett spektrum av känslor mellan intimitet och storhet - från tyst, personlig sorg till kollektiv sorg. Den dynamiska användningen av kören och orkestern, där rösterna ofta stiger från sorgens djup till ögonblick av renande skönhet, bidrar till den gripande helheten. Andreas Konvicka

Francis Poulenc (1899-1963) Stabat mater Svensk översättning av Gunhild Vidén Stabat mater är texten från 1200-talet om Jesu moder som sätter hälarna i backen och vägrar att vika från sin sons sida medan han dör på korset. Hon kan inget göra för honom än detta enda, att stå där så att han kan se henne, stå där ända till slutet. Texten är tonsatt många gånger och det verkar vara just Marias envisa, trofasta lojalitet som flera tonsättare tar fasta på. Även Poulencs Stabat mater börjar på det sättet. Men det är inget gudomligt eller upphöjt över Marias förtvivlan, det är ett mänskligt lidande som alla kan känna igen, alla som följt en älskad eller anhörig till livets kant. På samma sätt är Poulencs tonsättning av Stabat mater en blandning av sorg, ilska, trötthet, uppgivenhet men också hopp. Det som fick Poulenc att skriva musiken var att hans vän, konstnären Christian Bérard, dog 1949. Bérard var precis som Poulenc själv homosexuell. Det är klart att det var svårt för Poulenc att bejaka sin läggning i en tid när den var förbjuden, inte minst eftersom han samtidigt var troende katolik. Poulenc som i hela sitt liv led av manodepressivitet hade 1936 vallfärdat till “den svarta jungfrun” i Rocamadour. Där fick han en religiös upplevelse, rentav uppenbarelse. Kanske var det först i mötet med statyn av madonnan med jesusbarnet i knät som han kunde kombinera sin gudstro med sin livsföring? När vännen Bérard avlidit fick han idén att skriva ett Stabat mater för att hedra Bérard. Musiken Poulenc skrev före andra världskriget var mestadels lättsam, men efter sin religiösa upplevelse beskrivs Poulenc ofta som en dubbelnatur; både munk och gamäng. Själv beskrev han 1942 sin musik så här: ”Jag vet mycket väl att jag inte är en av de tonsättare som har varit tonalt nydanande som Igor, Ravel eller Debussy, men jag tror det finns plats för ny musik som inte har något emot att använda andra kompositörers tonalitet. Var det inte så det var med Mozart-Schubert?” Stabat mater uruppfördes 1951 i Strasbourg och fick samma år kritikernas pris i USA som årets bästa körverk. Poulencs Stabat mater påminner oss om det djupt mänskliga som förenar oss alla: dödens bitterhet och obegriplighet. Katarina A Karlsson

Peteris Butans (1942-2020) Lux aeterna luceat eis: Movement 2 Den lettiske kompositören Peteris Butans är huvudsakligen känd för sina många bidrag till den samtida körmusiken. Han var född i Daugavpils, Lettlands näst största stad, och sökte sig mot andlig förnyelse, bland annat med influenser av lettisk folklore. Lux aeterna luceat eis (Låt det eviga ljuset lysa över dem), skriven 2004, är en komposition som speglar de djupt andliga teman som främst förknippas med den kristna traditionen. Lux aeterna är traditionellt en del av Requiem-mässan, vanligtvis framförd som en bön om evig vila och frid efter döden. Butans tolkning av texten har en meditativ kvalitet där klangerna utvecklas mjukt, vilket låter kören utforska nyanserna i orden. Musiken består av en blandning av rika harmonier och subtila melodiska linjer, vilket skapar en kraftfull känsla av transcendens och frid. Kompositionsstilen kännetecknas av ett minimalistiskt uttryck med tydlig uppmärksamhet på vokalstrukturen, och jämförs ofta med kompositörer som Arvo Pärt. Utifrån sin enkelhet tillåts styckets känslomässiga tyngd resonera djupt hos lyssnaren, vilket skapar en eterisk ljudbild som dröjer sig kvar långt efter att sluttonen klingat ut. Andreas Konvicka

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Den lettiske dirigenten Aivis Greters är en av de mest spännande unga dirigenterna från Baltikum. Han är sedan 2024 förste gästdirigent på GöteborgsOperan och kommer den här säsongen dirigera bland annat Carmen och Jolanta. Säsongen 2023-2024 ledde han en lång rad stora operor på GöteborgsOperan som Nabucco, Don Giovanni och Tosca. Han gjorde också debut med Norska Radions Symfoniorkester, Bamberger Symphoniker och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin. Greters började sin musikaliska karriär 2018 som konstnärlig ledare och dirigent för den lettiska ungdomskören Kamer. 2021 mottog Greters Lettlands stora musikpris i Årets unga artist 2020 och kategorierna Artistic Bravery and Innovation under COVID-19 för projekt med kören på Cesis Music Festival. Säsongen 2020-2021 debuterade Greters som symfonisk dirigent med de tre stora orkestrarna i hemlandet: Lettlands nationella symfoniorkester, Riga Sinfonietta och Liepaja Symphony Orchestra. Greters tog examen från Jazeps Vitols Latvian Academy of Musics avdelning för orkesterledning och vidareutvecklade sina kunskaper 2015-2016 vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

Johanna Wallroth är en av Europas mest framstående unga sopraner och belönades med det prestigefyllda Birgit Nilsson-stipendiet 2021. Efter sin anmärkningsvärda debut som Zerlina i Mozarts Don Giovanni med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding utsågs hon till Sveriges Radios Artist in Residence 2022-2024. I september 2023 anslöt Johanna Wallroth till BBC Radio 3 New Generation Artist Scheme, vilket ytterligare stärkte hennes status som en fulländad ung artist. 2020 blev Johanna Wallroth medlem i Wiener Staatsopers Opernstudio under två säsonger. Hon återvände till Wiens huvudscen under säsongen 2022-2023 som gästartist där hon var med i Barrie Koskys nya produktion av Figaros bröllop, och upprepade sina tidigare framgångar som Barbarina under Philippe Jordans ledning. Wallroths senare debuter inkluderar Opernhaus Zürich, Drottningholmsteatern och Internationale Barocktage Stift Melk med Stefan Gottfried och Concentus Musicus Wien. Som Eurydice (Orfeo ed Eurydice) uppträdde hon på MDW Wien och som Despina (Così fan tutte), Gretel (Hans och Greta) och Susanna (Figaros bröllop) på Wiens Schlosstheater Schönbrunn, samt i Hans och Greta på Norrlandsoperan. Säsongen 2023-2024 turnerade hon med Oslofilharmonin och Klaus Mäkelä, hon debuterade med Orchestre de Paris i Mahlers symfoni nr 8 under Daniel Harding, sjöng Nielsens symfoni nr 3 med Sveriges Radios symfoniorkester under Alan Gilbert och gjorde framträdanden med Danska Radions Symfoniorkester i Debussy La demoiselle elué under Barbara Hannigan. 2024 debuterade Johanna Wallroth både på Opéra de Rouen som Zerlina under Ben Glassberg och på Glyndebourne Festival Opera som Cleopatra i David McVicars dynamiska iscensättning av Händels Julius Caesar.

Göteborgs Symfonikers Vokalensemble (GSVE) bildades 2016 och består av 12 professionella sångare. Ensemblen verkar både som en del av Göteborgs Symfoniska Kör i stora symfoniska verk framförda tillsammans med Göteborgs Symfoniker, och som fristående ensemble under ledning av Katie Thomas. GSVE är en grupp med erfarna och mångsidigare sångare, som framför varierade program och utforskar en bred repertoar, från medeltidsmusik till nyskrivna beställningsverk. Ensemblen har tidigare samarbetat med bland annat Helsingborgs Symfoniorkester och Barockakademin Göteborgs Symfoniker och framför regelbundet vokalprogram både i Göteborgs Konserthus och runt om i Västra Götalandsregionen.

Kören grundades 1917 av kusinerna Elsa och Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i Göteborg och blev körens första repetitör. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. Som landets äldsta symfoniska kör kunde man 2017 fira sitt 100-årsjubileum med en stor festkonsert där såväl Mozart och Brahms som Stenhammar, Elfrida Andrée och Björn & Benny stod på programmet. Göteborgs Symfoniska kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Musiken blir därför blandad och repertoaren omfattande. Göteborgs Symfoniska Kör har medverkat vid konserter i bland annat Royal Albert Hall och i Canterbury Cathedral i England samt deltagit med Göteborgs Symfoniker i den årliga musikfestivalen på Kanarieöarna och på en turné till Kina.