Göteborgs Konserthus Joyce DiDonato och Oslo Operaorkester

Igor Stravinsky (1882-1971) Petrusjka (1911) Fastekarnevalen Petrusjkas rum Morens rum Karnevalen mot kvällen Petrusjka, som är ett exempel på Stravinskys känsla för rysk folklore, kommer egentligen från Stravinskys första år som tonsättare. Den unge juridikstudenten som tog privatlektioner i orkestrering hade fått balettimpressarion Djagilevs ögon på sig efter några orkesterstycken som framfördes hemma i Ryssland. Djagilev var på jakt efter något musikaliskt nytt och intressant. Pariskritikerna gillade den ryska balettens påhittiga dekor och koreografi men tyckte musiken var tråkig. Efter Stravinskys Våroffer var det inga kritiker som skrev så mera. Men detta låg flera år fram i tiden, först lockade Djagilev Stravinsky till Frankrike. Baletten Eldfågeln blev Stravinskys definitiva genombrott och kanske det verk som fick honom själv att verkligen tro på sitt yrkesval. Balett nummer två, Petrusjka, blev lika populär som Eldfågeln. Petrusjka handlar om tre dockor som framträder på ryska marknader och musiken är lika full av färger och infall som man kan tänka sig att en sådan marknad skulle kunna vara. Den fantastiske dansaren Nijinskij gjorde huvudrollen på Théâtre du Châtelet 13 juni 1911. Över 30 år senare, 1947, gjorde Stravinsky en ny version i USA med vissa bearbetningar, med största säkerhet för att han inte hade copyright till sin tidigare version och måste skriva om för att få inkomst när verket framfördes. Jag är nog inte ensam om att tycka att musiken till Petrusjka är bland det vackraste Stravinsky skrev. Gång på gång framkallar musiken leenden. Här finns karuseller, kärlek, positivhalare, romantik, slapstick. Blundar man kommer både dofter och bilder till. Katarina A Karlsson

Hector Berlioz (1803–1869) Kleopatras död Alla vägar bär till Rom sägs det, men det bar sig inte för den 25 år unge Hector Berlioz. Åtminstone inte med det djärva expressiva verket Kleopatras död. Den lyriska monologen för mezzosopran och orkester skrevs 1829 som tävlingsbidrag till det prestigefyllda Prix de Rome. Priset var ett stipendium på tre år med vistelse i Villa Medici i Rom. Hector Berlioz hade tidigare misslyckats i tävlingen och ville imponera, vilket förmodligen inte gjorde det enklare för juryn att bedöma musiken. Berlioz var ofta före sin tid. Kleopatras död är ett genomkomponerat verk utan tydliga satser. I den avslutande dödsscenen avtar musikens dynamik och övergår i en svindlande utdragen dödsmarsch där stråkarna slutligen sjunker hypnotiskt till ett djupt mullrande mörker – en föregångare till den psykologiska intensitet Berlioz senare skulle utveckla i sina operor. Året efter nederlaget med Kleopatras död uruppfördes Hector Berlioz mest kända verk Symphonie fantastique. Samma år gjorde han också ett nytt försök att vinna Prix de Rome och denna gång bar det hela vägen. Jörgen Wade

Maurice Ravel (1875-1937) Svit nr 2 ur Daphnis och Chloé Lever du jour - Pantomime - Danse générale Det är svårt att med några få ord fånga denna orkestersvit, som efter dryga 100 år slår emot en publik med enorm färgrikedom och virtuositet. En musik som bara vid tiden för sin tillkomst är remarkabel. 1913 är det år då Stravinskys Våroffer för första gången klingar, och i Wien framförs Anton Weberns 6 orkesterverk. Två konserter vars musikaliska revolution länge överskuggades av det handgemäng som uppstod under konserterna. Ravels svit omfamnades redan under sin tonsättares levnadsår, men dess musikaliska revolution i harmonik och orkestrering är därmed inte mindre. Denna svit, som är delar ur en balettmusik på den grekiska sagan om Daphnis och Chloé, som Diaghilevs beryktade danskompani dansade fram till, bär alla de särdrag som gjort Ravels musik odödlig. Exemplen är otaliga, men nivån av subtil genialitet är närvarande redan i verkets inledning, när solen gryr i den impressionistiska orkesterskruden. Lyssna inte minst på hur detta gestaltas i stråksektionen. Den klang som är likt en fond för de rörliga blåsmotiven, är i själva verket soluppgångens mest klangliga transformation; hur stråket i en sakta procession under öppningstakterna lyfter sordinerna, från pult till pult, från sektion till sektion, och på det viset – silat genom stråkklangen – ljuvt låter övertonerna från strängarna gå från det dunkla till det klara. Esaias Järnegard

Orkesterns historia spåras tillbaka till 1827 till Strømbergs Teater, en av de första platserna där opera spelades i Norge. Den Norske Opera slog upp portarna på Youngstorget 1959. Med det nya operahuset i Bjørvika 2008 fick orkestern en ny scen, en repetitionshall och arbetsförhållanden i världsklass. Den symfoniska konsertserien har gästats av talanger som Lorin Maazel, Zubin Mehta, Leif Segerstam, Alexander Lazarev, Michail Jurowski och Hartmut Haenchen. Under många år hade orkestern ett fruktbart musikaliskt samarbete med Rinaldo Alessandrini i bland annat Handel och Mozart-operor. Du kan också njuta av Operaorkesterns medverkan i inspelningar med sopranen Eli Kristin Hanssveen och Marita Sølberg, under ledning av John Helmer Fiore.

Edward Gardner är chefdirigent för London Philharmonic Orchestra och musikchef för Den Norske Opera og Ballett sedan 2024. Han var chefdirigent för Bergens filharmoniska orkester 2015-2024. Gardner har under sin första säsong lett norska operan i Den flygande holländaren, Mahlers symfoni nr 2, Verdis La Traviata och Janáceks Den listiga lilla räven. Med London Philharmonic gör han nio konserter i Royal Festival Hall samt en USA-turné som kulminerar i Carnegie Hall och i större europeiska städer, inklusive Wien, Frankfurt och Hamburg. Debuter under de senaste säsongerna inkluderar New York Philharmonic, Philadelphia och Cleveland Orchestras, San Francisco Symphony, Staatskapelle Berlin Orchestra, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin och Wiener Symphoniker. I Storbritannien har han haft långvariga samarbeten med City of Birmingham Symphony Orchestra och BBC Symphony Orchestra. Gardner grundade Hallé Youth Orchestra 2002 och dirigerar regelbundet National Youth Orchestra i Storbritannien. Född i Gloucester 1974 utbildade han sig vid Cambridge och Royal Academy of Music. Hans många utmärkelser inkluderar en Olivier Award for Outstanding Achievement in Opera (2009) och en OBE för Services to Music (2012).

Amerikanska Joyce DiDonato är en av vår tids mest berömda mezzosopraner, belönad med flertalet Grammys och Olivier Award för sina insatser inom opera. Under säsongen framträder hon på Teatro Real Madrid och gör en konsertturné i Europa med pianisten Craig Terry. Hon samarbetar tätt med Yannick Nezet-Séguin och Philadelphia Orchestra, och gör sin debut med Den Norske Opera och med London Philharmonic Orchestra. Hon står för världspremiären av en ny sångcykel av Rachel Portman, och för ett specialskrivet nytt verk av Kevin Puts för Bregenz-festivalen. Joyce DiDonato har haft residens i Carnegie Hall och på Londons Barbican Centre, turnerat flitigt i USA, Sydamerika, Europa och Asien och framträtt på BBC Last Night of the Proms. Andra höjdpunkter inkluderar Berlin Philharmonic med Sir Simon Rattle, Orchester Révolutionnaire et Romantique med Sir John Eliot Gardiner och Accademia Santa Cecilia Orchestra och National Youth Orchestra USA under Sir Antonio Pappano. Hon började sin professionella karriär 1998 då hon engagerades av en rad stora operakompanier i USA, och debuterade på La Scala i Milano år 2001.