Göteborgs Konserthus Bruch violinkonsert nr 1

Max Bruch (1838-1920) Violinkonsert nr 1 g-moll Op 26 Vorspiel: Allegro moderato Adagio (satserna ett och två spelas i en följd) Finale: Allegro energico Redan vid första framförandet av den tyske tonsättaren Max Bruchs slutgiltiga version 1868 tog publiken den till sitt hjärta. Här kommer både solist och orkester till sin rätt genom Bruchs genomtänkta instrumentationskonst - samspelet mellan solist och orkester flödar av melodirikedom och känsla. Max Bruch var liksom Felix Mendelssohn ett musikaliskt underbarn. Han skrev sin första symfoni och en stråkkvartett som 14-åring. Men det måste vara märkligt för en tonsättare som fått många av sina kompositioner framförda och uppskattade, att bara bli hyllad och ihågkommen för ett enda verk under resten av sitt långa liv: violinkonserten i g-moll. Det spelade ingen roll att världens stora violinister älskade den, att publiken älskade den. Max Bruch blev faktiskt trött på alla violinister som bara ville spela just den konserten. Tyvärr hade han tidigt sålt rättigheterna till sin förläggare: Bruch tjänade ingenting på det stora antal framföranden som ägde rum under hans livstid. Den första satsen kallar Bruch ett förspel - ett långt sådant - som nästan omärkligt går över i den andra satsen. Liksom Mendelssohn låter han solisten snabbt inleda konserten istället för stor orkester. Här växlar inspirerande melodier i dialog med orkestern med avbrott för två korta solokadenser. Nostalgiskt och känslosamt inleder violinen adagiot med ett senare briljant solospel utan påträngande sentimentalitet. En kort paus leder över till ett "energiskt" allegro där en ungerskinspirerad dans tar kommandot med virtuosa solopartier och en romantisk melodi som griper tag och förför. Gunilla Petersén 2013

Richard Strauss (1864-1949) Till Eulenspiegel Op 28 Richard Strauss symfoniska dikt (“Till Eulenspiegels lustige Streiche”) hör till orkesterlitteraturens stora mästerverk. Tonsättaren hade dittills gjort sig känd som en lärd och mycket allvarlig ung mästare, men efter uruppförandet av "Till" i Köln den 5 november 1895 visste man att han också hade en sprudlande humor. Formellt är kompositionen närmast ett rondo, där vi får följa titelpersonens olika eskapader. Gestalten Till Eulenspiegel var en känd skojare som figurerat i litteraturen ända sedan medeltiden, och att det är en saga som berättas hör vi redan när violinerna inleder verket med att drömskt sjunga "Det var en gång…". Därpå får vi följa Till som resepredikant, när han förälskar sig, hur han ställs inför rätta och döms till döden för att slutligen dingla i galgen. På hans gravsten stod inget namn, men där fanns en bild av en uggla med en spegel som illustrerar ett gammalt ordspråk ("Man ser inte sina egna brister bättre än en uggla ser sin fulhet") - därav hans namn Eulenspiegel (Ugglespegel). Stig Jacobsson

Edward Elgar (1857 – 1934) Variationer över ett eget tema för orkester Op 36 (Enigmavariationerna) Enigma: Andante. Variationer: 1) C.A.E, L'istesso tempo 2) H.D.S.- P, Allegro 3) R.B.T, Allegretto 4) W.M.B, Allegro di molto 5) R.P.A, Moderato 6) - Ysobel, Andantino 7) Troyte, Presto 8) W.N, Allegretto 9) Nimrod, Moderato 10) Dorabella, Intermezzo Allegretto 11) G.R.S, Allegro di molto 12)B.G.N, Andante 13) ***, Romanza Moderato 14) E.D.U, Finale Ordet enigma, gåta, säger något om en av den engelska musikens mest ryktbara orkestersviter. En del av gåtan återfinns i de olika variationssatsernas undertext (14 till antalet). Dessa erinrar om olika personer som hade en påtaglig inverkan på Elgar. Alltifrån hans fru, musiker, till närstående vänner. Inte sällan bildar deras namn de melodiska och även rytmiska variationer som det ursprungliga temat genomgår, men tydligare återfinns de i satsernas temperament och klangliga utförande av hans vänners karaktäristik. I den allra mest älskade nionde satsen (”Nimrod”), skiner samtalen med Elgars förläggare igenom genom flertalet musikaliska hänvisningar till Beethoven. Den andra gåtan i Enigmavariationerna förblir än idag olöst. Någonstans sägs det gömmas en röd tråd genom variationerna, av vissa identifierad som en melodi, av andra som formelement, troligtvis gör vi dock bäst i att inte leta för nogsamt. Esaias Järnegard

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Nikolaj Szeps-Znaider är sedan 2020 musikalisk ledare för Orchestre National de Lyon. Han gästar regelbundet några av världens ledande orkestrar, som Cleveland Orchestra, NDR Elbphilharmonie, Bamberg Symfoniorkester, Oslo Filharmoniker och Royal Liverpool Philharmonic. Efter en framgångsrik debut som dirigent för Trollflöjten på Dresden Semperoper blev Znaider omedelbart återinbjuden att dirigera Rosenkavaljeren hösten 2019. Han har också dirigerat Kungliga Danska Operan och Zürichs operahus. Nikolaj Znaider fortsätter samtidigt sin karriär som framstående violinist med konserter och recitals. Han har de senaste säsongerna uppträtt med med Danska Radions symfoniorkester, New York Philharmonic, Cleveland Orchestra, Israel Philharmonic samt Chicago Symphony och Singapore Symphony, där han också kombinerat både spel och dirigering. Han har också återvänt till Londons Wigmore Hall, för framträdanden med pianisten och mångårige samarbetspartnern Saleem Ashkar. Znaider brinner för att stödja nästa generations musikaliska talanger och är ordförande för Nielsen-tävlingen, som äger rum vart tredje år i Odense, Danmark. Han spelar på en Kreisler Guarnerius del Gesu från 1741, som han fått på generöst lån från VELUX-stiftelserna, Villum Fonden och Knud Højgaard-stiftelsen.