Göteborgs Konserthus Från Rom till Neapel 

Arcangelo Corelli (1653-1713) Concerti Grossi Op 6 (nr 2, 4 och 5) Under barocken gavs musikverk ofta ut dussinvis. Arcangelo Corellis op 6 består således av tolv stora konserter - concerto grosso. Stora är de kanske inte i vårt perspektiv, men för samtiden var de både grandiosa och nyskapande. Dessa konserter komponerades i Rom där tonsättaren var en mycket aktad medlem av Accademia dei Arcadi, där han beskyddades av kardinal Ottoboni (som senare blev påven Alexander VIII), och där han blev en namnkunnig violinist och utomordentligt framgångsrik tonsättare. Den längsta av konserterna, nr 8 i g-moll, spelas ofta tack vare dess anknytning till julen.

Arcangelo Corelli (1653-1713) Sonat för violin och basso continuo op 5 nr 12: "La folia" Melodin “La folia” är ett av den västerländska konstmusikens mest kända teman, och har återanvänts i oräkneliga varianter. Den sägs ha sitt ursprung i medeltidens Spanien och de 16 takterna låter i sin enklaste form som bakgrundsmusik vid vilket europeiskt renässanshov som helst. Tack vare barockens tonsättare fick La folia (“galenskapen”) ett eget liv och både Vivaldi, Corelli och Händel satte färg på melodin. Även svensk folkmusik plockade upp denna hit, med Sinclairvisan som det tydligaste exemplet. När Jan Johansson spelade in visan på albumet Musik genom fyra sekler var cirkeln från Spanien till Svedala sluten. Jenny Svensson

Francesco Durante (1684-1755) Konsert nr 1 i f-moll Un poco andante; Allegro – Andante – Amoroso - Allegro Tonsättaren Francesco Durante blev 71 år. Jag tror inte att han var någon farande speleman. Han satte toner på papper och såg till att ha folk omkring sig som använde dem. Stora mängder musik för gudstjänsten blev det, plus några oratorier, till exempel ett från 1705 om Sankt Antonio från Padova, en franciskanermunk med många underverk att besjunga. Durante hamnade så småningom i Neapel, en mycket levande musikstad på den tiden. Där fanns ett halvdussin konservatorier med många elever. Han fick hand om skolan som var tillägnad Onofrio, ett mycket folkkärt helgon. Hur undervisningen gick till där berättar Doktor Burney, han som reste runt i Europa för att samla material till sin formidabla A General History of Music. "Vi besökte alla dessa rum där pojkarna övar, sover och äter. I första våningens trapp stod en trumpetare, som skrek med instrumentet så att han höll på att spricka. I den andra var en valthornist som bölade på samma vis. I allmänna övningsrummet avhölls "a dutch Concert" med 7-8 cembali, minst lika många stråkinstrument och många röster. Alla övade de på olika saker i var sin tonart. I samma rum satt andra pojkar och skrev noter." Att blanda ihop allt på detta vis var kanske bekvämt för skolan och det lärde möjligen pojkarna att säkert hålla sin egen stämma, oberoende av allt som pågick samtidigt. Det tvingade dem att spela starkt för att höra sig själva… men därav kommer sig också den slarviga råhet som är så påtaglig när de framför något offentligt. Tonåringen Mozart upplevde något liknande när han senare kom till Neapel med pappan. Jag misstänker att det ofta gick till på det här sättet förr i världen, inte bara i musiksammanhang… Hur lät det i svenska skolor långt senare när folkskolestadgan var ny och alla rabblade sina utantillläxor? Francesco tog det nog lugnt i sitt konservatorium. En av hans elever hette förresten Pergolesi. Ingemar von Heijne 2021

Barockakademin Göteborgs Symfoniker bildades runt 2008 och består av ett 20-tal musiker som drivs av lusten att utforska och levandegöra musik från 1600- och 1700-talen. Konsertmästare är Terje Skomedal. Ensemblen har gjort ett flertal konserter genom åren med gästande solister och barockspecialister, som Iwona Muszynska (violin), Takashi Watanabe (cembalo), Stefano Veggetti (cello) och Philippe Pierlot (viola da gamba). Förutom en rad konserter i Göteborgs Konserthus har Barockakademin också spelat på Auktionsverket i Göteborg, Kulturbruket på Dal och ett flertal andra platser i Västra Götaland. I mars 2022 spelade BAGS in en skiva för BIS med den italienske sopranisten Nicolò Balducci.

Den svenska virtuosen på blockflöjt Dan Laurin har uppträtt i större delen av världen. Turnéer till USA, Japan, Korea, Indien och Australien samt framträdanden på stora europeiska musikarenor har bekräftat hans rykte som en av de mest intressanta – och ibland kontroversiella – artisterna på sitt instrument. Hans ansträngningar att återupptäcka blockflöjtens ljudmöjligheter har resulterat i en teknik och spelstil som har gett honom åtskilliga priser, inklusive två Grammis, Svenska Tonsättarsällskapets pris för bästa tolkning av samtida svensk musik och Kungliga Musikaliska Akademiens Interpretpris. Ett långvarigt samarbete med den australiensiske instrumentmakaren Frederick Morgan resulterade i en rad rekonstruktioner av instrument från tidigare tider, vilket avsevärt har berikat blockflöjtsmusikens värld. Särskilt bör nämnas här instrumentet som designades specifikt för Dan Laurins inspelning av Jacob van Eycks monumentala Der Fluyten Lust-hof, det största verk som någonsin skrivits för ett blåsinstrument. Förutom att jobba med tidig musik har Dan Laurin också uruppfört ett flertal verk av svenska tonsättare. Hans ansträngningar att bredda repertoaren och ge blockflöjten status som ett konsertinstrument tillsammans med stor orkester har resulterat i flera konserter som redan anses vara klassiker. Dan Laurin är professor i blockflöjt och undervisar vid Trinity College och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och 2001 fick han medaljen 'Litteris et Artibus' av kung Carl XVI Gustaf.