Brahms: Dubbelkonsert

Johannes Brahms (1833-1897) Dubbelkonsert a-moll Op 102 Allegro Andante Vivace non troppo Johannes Brahms komponerade sin dubbelkonsert för violin, cello och orkester sommaren 1887. Det var han sista verk för orkester och är, trots sina blott 30 minuter, ett riktigt storverk. Brahms kallade verket själv för ”underhållande” och ett ”skämt” – ord som en lyssnare har svårt att förena med en sådan intensiv och kraftfull konsert. Den vanliga förståelsen av Brahms Dubbelkonsert är att dess seriösa framtoning går tillbaka på den konflikt som uppstått mellan Brahms och hans vän, violinisten Joseph Joachim, angående en otrohetsaffär mellan Joachims fru och Brahms utgivare. Konserten – som uruppfördes av Joachim och cellisten Robert Hausmann med Brahms som dirigent – ska ha varit en utsträckt hand efter en flera år lång tystnad. En känslosam melodi i cellon vänder sig milt mot violinisten, och till slut förenas de två. Dubbelkonserten fick blandat mottagande. Vissa, exempelvis Clara Schumann, ansåg att den saknade värme. I dag framstår den inte mindre som en av 1800-talets sista stora konserter med anor tillbaka till Mozart och Beethoven – och ett unikt exempel på Brahms sena kompositionsstil för full orkester där han också använder soloinstrumentens hela räckvidd. Carl Magnus Juliusson